I mitt förra inlägg så skrev jag om vad ordmobiliseringssvårigheter kan bero på - när orden är svåra att hitta, fastnar på tungan, eller fel ord kommer ut. Runt 25% av de som har språkstörning och/eller dyslexi har också ordmobiliseringssvårigheter, och det kan få stora konsekvenser.
En viktig fråga är såklart - går det att göra något åt? Går det att lära sig att hitta orden igen?
Jag har gjort ett antal sökningar efter väldesignade behandlingsstudier som tittar på ordmobiliseringssvårigheter, och hittade en liten men randomiserad behandlingsstudie av Ebbels och kollegor (2012) som också ger en översikt av många tidigare studier.
Eftersom ordmobiliseringssvårigheter kan ha olika orsaker, så kan behandling antingen fokusera på semantik (ordens innehåll - t.ex. betydelse, attribut, eller sammanhang) eller fonologi (ordens ljudmässiga form - t.ex. vilket ljud eller stavelse orden börjar med eller vad orden rimmar med).
De tidigare studier som Ebbels och kollegor (2012) refererar till visade begränsade behandlingseffekter. Fonologiska behandlingar visade generellt att orden som man tränade var lättare att hitta, men att effekten inte generaliserades - ord som inte tränats blev alltså inte lättare att hitta (ex. Best, 2005 och German, 2002). Semantiska behandlingar har också visat förbättra tränade ord, men inte otränade ord (ex. Casby, 1992 och Marks & Stokes, 2010). De få studier som jämfört fonologisk och semantisk behandling har få deltagare, men semantisk behandling tycks vara något mer effektiv (Wright och kollegor, 1993), men resultaten är varierade, och variabiliteten stor.
Ebbels och kollegor (2012) ville svara på följande fråga:
Kan elever med språkstörning (expressiv och receptiv) förbättra sin ordmobiliseringsförmåga genom en semantisk behandlingsmetod?
METOD
Deltagare
15 elever mellan 10 och 16 år ingick i studien. Alla elever hade språkstörning och ordmobiliseringssvårigheter. Hälften av eleverna randomiserades till att få ordmobilseringsbehandling först och andra hälften var väntande kontrollgrupp. Den väntande gruppen fick alltså också behandlingen, men några månader senare. Båda grupperna hade sin vanliga språkbehandling (som inte fokuserade på ordmobilisering) under hela tiden studien pågick.
TESTER AV ORDMOBILISERINGSSVÅRIGHETER
För att mäta elevernas ordmobiliseringsförmåga före och efter behandling användes tre tester/uppgifter:
- Test of Adolescent/Adult Word Finding (TAWF) som är ett test där man benämner bilder (substantiv/verb), kompletterar meningar, benämner kategorier utifrån listor av ord och säger ord efter att ha fått en beskrivning. I testpoängen kan man också kontrollera för ordförståelse, vilket gör detta till ett bra test (som jag skrev om i förra inlägget så kan en anledning till att man inte hittar ett ord att man faktiskt inte kan ordet).
- En semantisk flyt-uppgift där eleverna fick säga så många ord de kunde komma på under en minut inom kategorierna djur, mat och kläder.
- Beskriva bilder (ordmobilisering i fritt tal). Här mäts ordmobilisering i hur mycket tvekfenomen som beskrivningarna innehåller (repetitioner, revisioner, “…vad heter det…” och fyllda pauser som t.ex. hmm och um).
BEHANDLINGEN
Semantisk behandling av ordmobiliseringssvårigheter utgår från teorin att om man stärker nätverken mellan ord, och fördjupar ordförrådet så orden får en tydligare semantisk representation, och kopplingarna mellan ord i ordförrådet stärks. I Ebbels studie så gavs behandlingen under 8 veckor, två gånger i veckan, 15 minuter varje gång - alltså 4 behandlingstimmar totalt. Tre kategorier av substantiv tränades: djur, kläder och mat. I behandlingen ingick fem olika sorters uppgifter där bilder på orden användes:
- Kategorisera ord i breda och smalare kategorier
- Diskutera olika ords attribut (kategori, utseende, ljud, känsla, smak…).
- Jämföra ord: likheter och skillnader i attribut
- 20 frågor (antingen ger deltagaren semantiska ledtrådar och logopeden gissar eller tvärtom)
- Strategi-spel (slå en tärning, få en strategi och använd strategin för att beskriva ordet).
RESULTAT
Båda grupperna av elever visade signifikanta behandlingseffekter så jag kommer diskutera behandlingsresultaten av alla elever (13 elever - 2 uteslöts eftersom de inte slutförde behandlingen).
RESULTAT 1: Alla elever förbättrade sina resultat på TAWF (det standardiserade “generella” testet av ordmobiliseringsförmåga). Effekten var mellan till stor (Cohen’s d = 1.22).
Detta visar att semantisk terapi förbättrar ordmobilisering när det är mätt av ett strukturerat test - och inte bara för de ord som tränades. Viktigt att påpeka är att eleverna inte nådde upp till resultat inom normalområdet efter förbättringen, utan ökade sin poäng från en standardpoäng från 67 (motsvarande percentil 1) till 77 (motsvarande percentil 6). De hade alltså stora ordmobiliseringssvårigheter jämfört med jämnåriga, även efter behandlingen.
RESULTAT 2: Eleverna förbättrade inte sina resultat på semantiskt flyt eller talflytet när de berättade till bilder.
Behandlingen hjälpte inte eleverna att säga fler djur, kläder eller mat under 1 minut, och den förbättrade inte deras talflyt bättre när de berättade till bilder. Det är ett nedslående resultat, för självklart är det i vardagen, när man måste hitta orden när man är i klassrummet eller tillsammans med kompisarna, man vill att en behandling ska visa effekt.
VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?
Ordmobiliseringssvårigheter har stora konsekvenser i vardagen och är förhållandevis vanligt hos elever som har språk-/läs- och skrivsvårigheter. Därför är det såklart angeläget att hitta behandlingar som fungerar.
Det första som är tydligt är att mer forskning behövs - ingen studie som fokuserat på ordmobiliseringsbehandling som jag har hittat har inkluderat mer än 15 elever. Det andra är att semantisk behandling där man utgår från kategorier av ord verkar fungera till viss grad, men kanske inte där förbättringen skulle behövs allra mest, dvs. att förbättra ordmobiliseringen i vardagen. En 3-timmars version av samma behandling som i Ebbels och kollegor (2012) gavs till ytterligare 12 elever med språkstörning (7-11 år) i en studie av Wilson och kollegor (2015). De eleverna presterade också signifikant bättre på ett standardiserat ordmobliseringstest, men forskarna diskuterade om det var en kliniskt relevant förbättring - det vill säga om det är en tillräckligt bra förbättring för att prioritera behandling när det ofta finns många delar av språket som dessa elever behöver arbeta med.
Det som är positivt i båda dessa studier är att semantisk behandling verkar kunna generalisera till otränade ord/uppgifter till viss del - medan ordmobiliseringsbehandling baserat på fonologi verkar ha mer begränsad effekt till just de ord som har tränats på - att traggla ordlistor, eller att träna på en uppgift som FAS (säga ord på givna bokstäver på tid) är alltså inte effektiv behandling.
Ett försök till slutsats och kort om kompensation
Semantisk behandling har en viss (men begränsad) effekt vad gäller ordmobiliseringssvårigheter även efter att man har kontrollerat för att orden som man försöker hitta är ord som eleverna redan kan.
Eftersom många elever med språk- läs- och skrivsvårigheter har ett ordförråd som är smalare och grundare än elever med typisk språkutveckling så är det viktigt att arbeta med att stärka ordförrådet, för att få starkare semantiska representationer och nätverk — och då arbetar man också med ordmobiliseringssvårigheterna. Mer om hur man kan arbeta med ordförråd i senare inlägg!
Det finns också olika meta-strategier man kan arbeta med (vad ska eleven göra om hen inte hittar ett ord? Hur kan man ge sig själv ledtrådar och hitta ordet lättare?) - jag letar dock fortfarande efter forskning/evidens som visar hur väl strategierna fungerar.
I vardagen är kompensation och förståelse enormt viktigt för dessa elever. Dr. Diane German, som har skrivit och forskat om ordmobilisering, har en websida om ordmobliseringssvårigheter (på engelska). Några av hennes råd om hur man kan underlätta för elever med dessa svårigheter är
- Få använda ordlistor eller “ledtrådskort” vid skriftliga prov
- Hemtentor eller prov där man får lov att använda böckerna.
- Flersvarsfrågor eller sant-eller-falskt frågor (både muntligt i klassrummet och vid prov!)
- Ordprediktionsprogram (kan dock vara svåra att använda av andra anledningar som t.ex. svag avkodningsförmåga eller svagt ordförråd)
- Stödord för både innehåll och struktur vid muntliga och skriftliga uppgifter.
- Frivilligt muntligt deltagande i klassrummet.
Vill ni själva läsa de behandlingsstudier som jag hittat så har jag länkat till referenserna nedan. Känner ni till andra studier får ni gärna kontakta mig eller kommentera, och även om ni har erfarenheter av att arbeta med elever som har ordmobliseringssvårigheter!
Referenser
Best W. (2005). Investigation of a new intervention for children with word finding problems. International Journal of Language and Communication Disorders, 40, 279–318.
Casby, MW. (1992). An intervention approach for naming problems in children. American Journal of Speech-Language Pathology, 1, 35–42.
Ebbels, SH., Nicoll, H., Clark, B., Eachus, B., Gallagher, AL., Horniman, K., . . . Turner, G. (2012). Effectiveness of semantic therapy for word-finding difficulties in pupils with persistent language impairments: a randomized control trial. International Journal of Language and Communication Disorders, 47(1), 35-51.
German DJ. (2002). A phonologically based strategy to improve word-finding abilities in children.
Communication Disorders Quarterly 23,117–90.
Marks, I. and Stokes, SF. (2010). Narrative-based intervention for word-finding difficulties: a case study. International Journal of Language and Communication Disorders, 45, 586–599.
Wilson, J., Aldersley, A., Dobson, C., Edgar, S., Harding, C., Luckins, J., . . . Pring, T. (2015). The effectiveness of semantic therapy for the word finding difficulties of children with severe and complex speech, language and communication needs. Child Language Teaching and Therapy, 31(1), 7-17.
Wright, SH., Gorrie, B., Haynes, C. and Shipman, A. (1993). What’s in a name? Comparative therapy for word-finding difficulties using semantic and phonological approaches. Child Language Teaching and Therapy, 9, 214– 229.