Som ni säkert har förstått vid det här laget är jag särskilt intresserad av studier som tittar på barns naturliga språkanvändning och språkproduktion – uppgifter som går utanför de standardiserade testerna vi så ofta använder när vi diagnosticerar språkstörningar.
När man har fått en elev att redovisa något muntligt eller skriva en text så finns det dock så många olika saker man kan titta på - och vilka mått ska man välja?
Scott och Windsor (2000) gjorde en studie där de försökte utvärdera vilka mått som kan skilja på elever med språkliga svårigheter och elever utan. Jag gillar deras design för de inkluderar uppgifter i två olika modaliteter (muntligt/skriftligt) och genrer (berättande/faktatext). De inkluderar också två jämförelsegrupper – en grupp jämngammal med barnen med språkstörning och en yngre grupp.
I språkstörningsforskning så är det ganska ofta man jämför elever som har språkliga svårigheter dels med barn i samma ålder och dels med barn som är ”språkmatchade”. De språkmatchade barnen är yngre barn som är på samma stadie i språkutvecklingen som barnen med språkliga svårigheter. Anledningen till att göra detta är att se om det finns något kvalitativt annorlunda hos barnen med språkstörning, eller om språksvårigheterna snarare är en försening. Studier som inkluderar båda typerna av kontrollgrupper är viktiga för vår förståelse av språkstörningar.
FORSKNINGSFRÅGOR
Vilka mått skiljer barn med språkstörning från de båda jämförelsegrupperna vid muntliga och skriftliga uppgifter?
Hur påverkar modalitet (skriftligt/muntligt) och typ av uppgift (berättande/faktatext) elevernas språk?
METOD
20 elever med språkstörning (10-12,5 år), 20 elever matchade på ålder, och 20 yngre elever matchade på språklig förmåga (8-10,5 år) ingick i studien.
Alla elever fick se en faktafilm och en kortfilm (runt 15-20 minuter långa) och fick sedan sammanfatta filmerna muntligt och skriftligt. Alla barn gjorde två muntliga uppgifter och två skriftliga uppgifter.
Författarna valde 10 mått som alla muntliga och skriftliga uppgifter analyserades med:
Produktivitesmått
- Antal ”Kommunikationsenheter” (en K-enhet/”C-unit” är en huvudsats med alla tillhörande bisatser. Antal K-enheter är ett mått på berättelsens längd)
- Totalt antal ord
- Hur lång tid barnen tog på sig att muntligt berätta / skriva
- Antal K-enheter per minut
- Antal ord per minut
- Antal K-enheter med tvekfenomen (bara för muntliga uppgifter)
Språkliga komplexitetsmått
- Antal olika ord som eleverna använde
- Antal ord per K-enhet (ett mått på språklig komplexitet)
- Proportion bisatser (ett annat mått på språklig komplexitet)
- Antal grammatiska fel per K-enhet (i snitt)
Flera av måtten är ”standardmått” som ingår i studier jag skrivit om förut (t.ex. Iowa-studien, och studien som visade att ”typ av berättandeuppgift spelar roll”).
RESULTAT
INGEN SKILLNAD MELLAN GRUPPERNA I TIDSÅTGÅNG ELLER TVEKFENOMEN
Några av måtten visade inga signifikanta skillnader mellan grupperna, varken i skrift eller muntligt (och indikerar alltså att dessa mått inte är särskilt bra från en diagnostisk synpunkt): tidsåtgång, K-enheter per minut och antal K-enheter med tvekfenomen.
DEN ÄLDRE JÄMFÖRSGRUPPEN HADE GENERELLT HÖGRE PRODUKTIVITET
Den äldre kontrollgruppen hade fler antal K-enheter och fler totala ord än både barnen med språkstörning och den yngre språkmatchade kontrollgruppen både i skrift och muntligt, och i muntligt så hade den äldre kontrollgruppen också fler ord per minut.
MUNTLIGA uppgifter ÄR "LÄTTARE" ÄN SKRIFTLIGa OCH BERÄTTANDE LÄTTARE ÄN FAKTA-SAMMANFATTNING
Muntliga berättelser hade högre produktivitet generellt jämfört med skriftliga berättelser, och berättelserna hade generellt högre produktivitet jämfört med sammanfattningen av faktafilmen.
ANTAL OLIKA ORD VAR ETT KNEPIGT MÅTT FÖR ALLA ELEVER HADE INTE TILLRÄCKLIGT LÅNGA SKRIFTLIGA UPPGIFTER
Men för muntliga berättelser var det inga signifikanta skillnader mellan grupperna vad gäller antal olika ord som barnen använde.
DEN ÄLDRE KONTROLLGRUPPEN HADE HÖGRE SPRÅKLIG KOMPLEXITET JÄMFÖRT MED ELEVERNA MED SPRÅKSTÖRNING OCH DEN YNGRE KONTROLLGRUPPEN
Vad gäller antal ord per K-enhet så var det inga signifikanta skillnader mellan muntlig och skriftlig produktion, men fakta-texten hade fler ord per K-enhet än berättelsen, och den äldre gruppen hade längre K-enheter än barnen med språkstörning och de åldersmatchade.
Proportion bisatser visade inga signifikanta skillnader mellan grupperna, eller mellan muntliga och skriftliga, men berättelsen hade mer bisatsanvändning än faktatexten.
ANTAL FEL PER K-ENHET VAR DET ENDA MÅTT SOM SKILJDE ELEVERNA MED SPRÅKSTÖRNING FRÅN BÅDA KONTROLLGRUPPERNA
Det var ingen skillnad mellan berättelser och faktatexter men det var generellt fler fel i de skriftliga uppgifterna jämfört med de muntliga. Eleverna med språkstörning gjorde också fler fel än den äldre gruppen i muntliga uppgifter, och fler fel än båda jämförsgrupperna i de skriftliga uppgifterna.
VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?
Jag gillar att Scott och Windsor tittade på olika sorters texter (både fakta-text och berättelse, vilket relevant för skolans kontext) och både muntlig och skriftlig produktion. Viktigt att komma ihåg i denna studie är att eleverna med språkstörning gick i vanliga klasser, och utifrån deras standardiserade testpoäng så har de måttliga språkliga svårigheter.
På ett sätt tycker jag att några av de saker som grupperna INTE skiljde sig på var intressanta – till exempel tidsåtgång och tvekfenomen i muntligt berättande.
Men också det enda måttet där eleverna med språkstörning skiljde sig från både den jämngamla jämförelsegruppen och den yngre, språkmatchade jämförelsegruppen: genomsnittligt antal grammatiska fel per K-enhet i skriftlig produktion.
Det visar att de grammatiska fel som eleverna med språkstörning gjorde i sitt skriftliga berättande inte bara är en "språkförsening" utan en specifik svaghet i språklig förmåga.
Vad gäller fel i muntligt berättande så var det inte några skillnader mellan grupperna, och detta tycker jag är väldigt intressant ur både en klinisk synpunkt och en klassrumssynpunkt.
Vi kan tänka att elever med språkstörning har ”kommit ikapp” vad gäller grammatik, och i deras muntliga språk kan det vara svårt att höra att språkstörningen finns där. Men när de extra kraven på skriftspråk kommer så gör eleverna med språkstörning fler grammatiska fel än både jämnåriga elever och språkmatchade yngre elever. Man skulle kunna säga att detta både är ett tecken på ”illusory recovery” som jag har pratat om tidigare, och också ett tydligt exempel på hur ”bearbetnings-trade offs” kan drabba även skriftliga texter. När fokus måste läggas på skriftliga konventioner, att forma bokstäver och att stava, så finns kanske inte energi kvar till att också skriva grammatiskt riktigt.
En stor brist i den här studien är att inget av måtten Scott och Windsor tog med reflekterar texternas innehåll eller kvalité, och om man tänker ur ett klassrumsperspektiv och lärandeperspektiv så kanske det på ett sätt är ännu viktigare än mått på produktivitet och komplexitet.
Det hade också varit intressant att se hur elevernas handstil och stavning var – av erfarenhet så vet jag att det inte är helt lätt att skilja på ett fel som är ett grammatiskt fel och fel som är stavfel. Det får mig också att undra hur resultaten hade blivit om eleverna hade skrivit på dator istället för att skriva för hand och hur det hade påverkat resultaten.
Hur analyserar ni muntliga och skriftliga berättelser i utredningar och för att välja vad ni ska träna på/behandla? Känner ni igen att elever med språkstörning kan göra fler grammatiska fel i skriftliga uppgifter jämfört med muntliga uppgifter?
Referens:
Scott, C. M., & Windsor, J. (2000). General language performance measures in spoken and written narrative and expository discourse of school-age children with language learning disabilities. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 43(2), 324-339.