I årets första forskningsbloggsinlägg så tänkte jag gå tillbaka till en fråga som många forskare har försökt att svara på - varför har personer med språkstörning svårt med språkinlärning?
Jag har tänkt lite extra mycket på detta vad språkstörning beror på efter att media förra veckan rapporterade om en svensk studie som påstods visa ett samband mellan paracetamolanvändning under graviditet och språkförsening (alltså inte språkstörningar som Rapports reporter felaktigt påstod) hos flickor vid 2.5 års ålder (Bornehag et al. 2018). Jag tänkte inte gå igenom studien i detalj här, för jag och några kollegor har tillsammans granskat den och kommit fram till att de statistiska beräkningarna och redovisningen av studiedeltagare innehåller så många oklarheter (och eventuellt även felaktigheter) att det är ytterst tveksamt om det går att lita på slutsatserna alls. Detta utesluter självklart inte att någon annan forskare hittar ett samband i framtiden, men just denna studie - som fick stort utrymme i media - övertygar inte.
“...de statistiska beräkningarna och redovisningen av studiedeltagare innehåller så många oklarheter att det är ytterst tveksamt om det går att lita på slutsatserna alls. ”
Två språkforskarkollegor på Stockholms Universitet (Eva Berglund, som också har en youtubekanal med forskningssammanställningar kring språkutveckling, och Lisen Kjellmer) och jag har tillsammans skickat in en skrivelse till TVs granskningsnämnd för osaklig och partisk rapportering. Detta eftersom inslagen i nyhetssändningarna gjorde sken av att studiens resultat var mycket säkrare än de är och att utrymme gavs till spekulationer. Att reportern dessutom blandade ihop begreppen språkförsening och språkstörning oroade säkert många gravida och mammor till barn med konstaterad språkstörning - allt detta på väldigt lösa grunder!
Studien om kopplingen mellan paracetamol och språkförsening som bland annat Rapport hade ett inslag om i förra veckan innehåller många oklarheter, och rapporteringen var ensidig och inte tillräckligt kritisk.
Självklart är det viktigt att begränsa användandet av alla typer av mediciner under graviditet så långt det är möjligt ("försiktighetsprincipen"), men denna studie var helt enkelt inte tillräckligt metodologiskt bra för att få så stort medieutrymme, och den ger i sig inte en grund till att ändra rekommendationerna kring paracetamol som finns. Resultaten skulle isåfall behöva replikeras i fler studier (vilket också forskarna själva skriver i sin artikel! - detta framgick inte i inslaget i t.ex. Rapport). Håll utkik efter en rättelse / nyansering som vi hoppas kommer!
Det vi vet om de bakomliggande orsakerna till språkstörning är att det är många komplexa och samverkande faktorer - både genetiska och miljörelaterade.
Men…jag tänker inte gå in mer på det, utan istället skriva om själva språkinlärningen vid språkstörning och hur den skiljer sig från dels personer med typisk språkutveckling från en nyligen publicerad metastudie av Lammertink, Boersma, Wijnen & Rispens (2017).
Språkstörning och teorin om brister i implicit inlärning
Ni som har följt forskningsbloggen en längre tid vet att ett av de ämnen som jag är mest fascinerad av är hur våra hjärnor lär oss språk, och hur denna inlärning ser ut hos personer med språkstörning.
En teori om språkstörning som kallas “The procedural deficit hypothesis” (Ullman & Pierpoint, 2005) menar att personer med språkstörning har svårt med implicit, eller omedveten inlärning. Statistisk implicit inlärning är hjärnans förmåga att hitta och känna igen mönster i informationen som finns omkring oss (“statistisk”) - utan att vi själva är medvetna om det (“implicit”).
Det kan t.ex. handla om att uppfatta och lagra vanligt förekommande ljudkombinationer i språket som man hör, eller att lära sig att uppfatta (och “förutse”) var visuell information kommer att dyka upp. Just denna typ av inlärning är extra viktig när man lär sig ett språks ljudsystem, när man ska lära sig ord, och när man ska lära sig grammatiska mönster.
Den här teorin är alltså nästan 15 år gammal, och nu börjar det komma tillräckligt med studier som har undersökt inlärning på detta sätt för att så kallade metaanalyser och metastudier ska kunna börja publiceras. En metaanalys är en särskild sorts analys då man slår samman resultaten från de bästa publicerade studierna enligt förutbestämda kriterier och ser om den sammanlagda evidensen pekar åt något särskilt håll. Därför anses metastudier ge en mycket starkare evidens än en enskild studie! (Alltså tvärtemot enskilda sensationsstudier 😃.)
Det är intressant att både titta på språklig/auditiv och icke-språklig statistisk implicit inlärning. Lammertink och kollegor (2017) tittade specifikt på studier där språklig implicit inlärning hade undersökts och om den skiljer sig mellan personer med och utan språkstörning.
Deltagare och inkluderade experiment
Efter en noggrann sökning i databaser så inkluderades 8 studier med sammanlagt 10 experiment i metaanalysen. Deltagarna var 213 personer med språkstörning och 263 personer med typisk utveckling mellan 6 och 19 år. Implicit grammatisk inlärning undersöktes i sex experiment, förmågan att implicit segmentera nya ord undersöktes i tre experiment och i ett experiment tittade man på elektriska impulser i hjärnan efter en ordinlärningsuppgift (ERP).
Resultat
Forskarna gjorde två metaanalyser för att svara på två forskningsfrågor.
1. Har personer med språkstörning svårt med implicit inlärning jämfört med personer med typisk språkutveckling och har de extra svårt med implicit inlärning av grammatik jämfört med ordinlärning?
Metanalysen bekräftade att personer med språkstörning har svårigheter med implicit inlärning jämfört med personer med typisk inlärning och skillnaden visade signifikanta resultat med måttlig till stor effektstorlek. Vi kan alltså vara relativt säkra på att slutsatserna är riktiga! Forskarna hittade dock inga signifikanta skillnader mellan studierna som prövade grammatisk inlärningsförmåga och de som prövade ordinlärningsförmåga.
2. Påverkar åldern på deltagarna förmågan till implicit inlärning?
Anledningen till att de ville undersöka detta är att tidigare studier har kommit fram till olika slutsatser: att förmågan till implicit inlärning är lika bra hos barn som hos vuxna (t.ex. Saffran et al. 1997), eller att förmågan förbättras med åldern (Lukács & Kemény, 2015).
Metaanalysen visade ingen effekt av ålder - så i detta urval så fanns ingen skillnad i statistisk inlärning mellan yngre och äldre personer.
Varför är detta intressant?
Dagens blogg gav exempel på två helt skilda men ändå relaterade forskningsstudier om vad språkliga inlärningssvårigheter kan bero på.
Det första exemplet belyser vikten av att media inte rapporterar ensidigt om en enskild forskningsrapport utan att ha granskat studien noggrant (Bornehag et al. 2018), och hur viktigt det är att använda terminologi rätt. Det finns tillräckligt med mediabrus som existerar enbart för att oroa och skuldbelägga mammor! (En annan tveksam studie som fick orimligt stor publicitet skrev jag om i november - Dyslexi orsakas inte av ögonen.). Denna typ av forskningsresultat måste replikeras och bör granskas noga innan denna typ av rapportering görs.
Det andra exemplet visar hur så kallade metastudier kan bekräfta väl underbyggda teorier - nu finns det absolut tillräckligt med evidens för att kunna säga att brister i statistisk implicit inlärning är vanligt hos personer med språkstörning. (Det finns dessutom fler metastudier inom detta område som pekar åt samma håll t.ex. Obeid et al., 2016).
Det vi ska komma ihåg är att det inte är säkert att alla personer med språkstörning har samma bakomliggande orsak till sina svårigheter, och att det ofta finns samverkande orsaker till språkinlärningssvårigheter. T.ex. har Im-Bolter och kollegor (2006) visat att barn med språkstörning ofta också uppvisar svårigheter inom exekutiv funktion, och detta i kombination med svårigheter med implicit inlärning kan göra språkinlärning extra utmanande.
Teorin om bristen i implicit inlärning hos personer med språkstörning tycker jag är spännande i sig, men framför allt ger den också kunskap för att designa bättre behandlingar (något som jag skrivit om t.ex. här)! I korthet handlar detta om att ge hjärnan bättre (omedvetna) ledtrådar för att främja språkinlärning, i kombination med det mer traditionella stödet att lära sig sitt språk på ett mer medvetet sätt. Detta är också något som jag gillar att föreläsa om - jag har bland föreläst för flera logopedmottagningar och på språkförskolekonferensen om hur man kan optimera den språkliga exponeringen för att främja språkinlärningen hos yngre barn med språkstörning utifrån den forskningsevidens som finns inom detta område.
Hoppas att året och vårterminen startat bra!
/Anna Eva
PS. Glöm inte att ni kan prenumerera på forskningsbloggen för att aldrig missa ett inlägg!
Referenser
Bornehag, C. G., Reichenberg, A., Hallerback, M. U., Wikstrom, S., Koch, H. M., Jonsson, B. A., & Swan, S. H. (2018). Prenatal exposure to acetaminophen and children's language development at 30 months. European Psychiatry. DOI: http://dx.doi.org/10.1016/j.eurpsy.2017.10.007
Im-Bolter, N., Johnson, J., and Pascual-Leone, J. (2006). Processing limitations in children with specific language impairment: the role of executive function. Child Dev. 77, 1822–1841. doi: 10.1111/j.1467-8624.2006.00976.x
Lammertink, I., Boersma, P., Wijnen, F., & Rispens, J. (2017). Statistical Learning in Specific Language Impairment: A Meta-Analysis. Journal of Speech, Language & Hearing Research, 60(12).
Lukács, Á., & Kemény, F. (2015). Development of different forms of skill learning throughout the lifespan. Cognitive Science, 39, 383–404.
Obeid, R., Brooks, P. J., Powers, K. L., Gillespie-Lynch, K., & Lum, J. A. (2016). Statistical learning in specific language impairment and autism spectrum disorder: A meta-analysis. Frontiers in Psychology, 7, 1245.
Saffran, J. R., Newport, E. L., Aslin, R. N., Tunick, R. A., & Barrueco, S. (1997). Incidental language learning: Listening (and learning) out of the corner of your ear. Psychological Science, 8(2), 101–105.
Ullman, M. T., and Pierpont, E. I. (2005). Specific language impairment is not specific to language: the procedural deficit hypothesis. Cortex, 41, 399–433.