Bättre samarbete mellan logopeder och föräldrar till barn med DLD

Hej i en november som är lite mörkare än vanligt.

Jag har lite svårt att fokusera tankarna givet  världsläget, men zoomar in på mitt specialområde, och hoppas att ni vill ta en paus en stund och hänga med på lite forskning.

När jag tittar tillbaka på forskningsbloggsinläggen från det senaste året så handlar flera inlägg om forskning som tar ett innifrånperspektiv - studier där personer själva med språkstörning/DLD, deras vänner, eller deras familjer får komma till tals.

Att forskning ska inkludera personer med funktionsnedsättning och deras nära nätverk är något som uppmärksammas - och görs - i mycket större utsträckning nu än tidigare, och det gäller också språkstörning/DLD (Lyons et al., 2022). Idag kommer jag sammanfatta ytterligare en artikel med "innifrånperspektiv"– denna gång med ett föräldraperspektivet med fokus på samarbete mellan logopeder och föräldrar till barn med språkstörning som går till logoped för behandling/individuella logopediska insatser (Klatte et al., 2023a).  

Även om denna artikel fokuserar på logoped-föräldrasamarbete så  finns något här att hämta för  andra professioner i vården och för alla som arbetear i skolan - personer som ju också ofta behöver samarbeta med föräldrar till elever med språkstörning/DLD.

Varför är samarbete viktigt?

Samarbetet mellan logopeder och föräldrar är en viktig del av familjecentrerad vård och innebär att logopeden och föräldern delar kunskap och färdigheter med varandra genom ömsesidiga och stöttande interaktioner (An & Palisano, 2014; Kokorelias et al. 2019). Samarbetet syftar till att anpassa logopedbehandlingen till barnets och familjens behov, önskemål och prioriteringar, och möta föräldrarna där de är, vilket ofta kan vara i känslor av oro, och osäkerhet kring sitt barns förmågor och hur de bäst ska hjälpa sitt barn (t.ex. Jensen de Lopez et al., 2021).

Därför blir det också viktigt att intervention inte bara fokuserar på barnets utveckling och deltagande men också på att stärka föräldrarna och förmåga och motivation att stödja sitt barns språkutveckling (Klatte et al., 2020). Tidigare forskning har också visat att familjecentrerad vård är relaterad till positiva utfall för föräldrar, familjer, barn och förälder–barn-interaktion (Kuhlthau et al., 2011).

Image by pch.vector on Freepik

Vad behöver vårdgivare göra för att främja ett gott samarbete enligt forskning?

I en systematisk litteraturöversikt som undersökte föräldars och vårdgivares syn på samarbete, och som också inkluderade andra professioner än logopeder och andra diagnoser än språkstörning/DLD, sammanfattades resultaten i fem strategier för vårdgivare (Klatte et al. 2023b):

1. Investera kontinuerligt tid i samarbetet,

2. Var medveten om din viktiga roll i samarbetet

3. Anpassa ditt arbetssätt

4. Lär känna familjen

5. Stärk föräldrarna att bli samarbetspartners

Det finns dock inga tidigare studier som undersökt föräldrar till barn med DLD och deras behov gällande samarbete med logoped. Därför ville Klatte et al. (2023a) svara på följande forskningsfråga:

Vad behöver föräldrar till barn mellan 3-6 år med språkstörning/DLD för ett bra samarbete med logopeden under logopedbehandling?

Metod

Forskarna intervjuade tolv föräldrar till 3-6-åringar med diagnosticerad språkstörning/DLD (eller i riskzon för språkstörning). Alla barnen hade fått logopedbehandling vid minst åtta tillfällen. Föräldrarna rekryterades via logopeder som arbetade i primärvården i Nederländerna. Föräldrarna rekryterades så att det blev en variation gällande barnets ålder, antal/ålder på syskon, kulturell bakgrund, längd behandlingen hade pågått, och positiva respektive negativa erfarenheter av logopedbehandling.

Intervjuerna var semistrukturerade och handlade om föräldrarnas behov i samarbetet med logopeden. Intervjuguiden var utvecklad av forskarna med återkoppling från en föräldrapanel med sex föräldrar till barn med DLD (dessa rekryterades före intervjudeltagarna). Föräldrapanelen deltog också i att utveckla ett visuellt stöd som visade logopedbehandlingsprocessen i kronologisk ordning. Detta hjälpte föräldrarna att känna sig bekväma och att uttrycka sina tankar om möjligheter, hinder, behov, önskningar och förväntningar på samarbete med logopeden.

För att undvika att föräldrarna anpassade eller tillrättalade sina svar så leddes intervjun av en forskare som inte själv var logoped, och de skedde antingen online eller live. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med hjälp av en tematisk analys.

Resultat: vad kan logopeder göra för att förbättra samarbetet med föräldrar?

Analysen av intervjuerna resulterade i sex teman som beskriver föräldrarnas behov i samarbetet med logopeden:

BEHOV 1: ATT VETA VAD MAN KAN FÖRVÄNTA SIG

Föräldrarna uttryckte att de behövde mer information om sitt barns språksvårigheter och framtidsutsikter, om logopedbehandlingsprocessen och om barnets framsteg. Men å andra sidan kände sig vissa föräldrar också sig överväldigade av mängden information och ville ha tid att smälta den. Att få bra information, i rätt tid, kunde göra att föräldrarna känner att de har mer kontroll över sitationen och känner sig mindre beroende av logopeden.

BEHOV 2: ATT VETA HUR MAN KAN BIDRA

Föräldrarna ville kunna stödja sitt barns utveckling och delaktighet i vardagen. De behövde få råd från logopeden och observera logopeden under behandlingssessionerna för att kunna hjälpa sitt barn. Vissa föräldrar ville också öva med sitt barn under sessionerna, diskutera hemuppgifter och få feedback från logopeden om de gjorde uppgifterna rätt. Flera ville också få konkreta råd i hur de kunde anpassa sitt eget språk till sitt barn.

BEHOV 3: ATT KÄNNA SIG KAPABEL ATT STÖDJA SITT BARN

Föräldrarna uttryckte att det var påfrestande att ha ett barn med språksvårigheter. De kände ofta ångest, skuld eller osäkerhet. De ifrågasatte om de hade gjort något fel och var osäkra i hur de kunde stödja sitt barn i dess utveckling. Här blev logopeden viktig för att få försäkran och bekräftelse på förälderns egen förmåga. De behövde också veta och känna att deras kunskaper om sitt eget barn har värde för logopeden.

BEHOV 4: ATT LITA PÅ LOGOPEDEN

För att kunna samarbeta med logopeden och dela med sig av känslor och tankar var det viktigt för föräldrarna att lita på logopeden. Förtroendet för logopeden kunde påverkas av logopedens kompetens, engagemang, empati och hur relationen till föräldrarna kändes (hur man "klickar").

BEHOV 5: ATT LOGOPEDEN INDIVIDANPASSAR

För föräldrarnas vilja att samarbeta med logopeden var det viktigt att logopeden anpassade behandlingen till föräldrarnas och barnets situation och var flexibel. När logopeden gjorde det kände sig föräldrarna tagna på allvar och behandlingen kändes relevant för dem. Anpassningen handlade om att logopeden tog hänsyn till barnets och föräldrarnas (föränderliga) behov, önskemål och prioriteringar, förmåga (t.ex. till att göra hemuppgifter) och förståelse (t.ex. att logopeden kan komplexa saker på ett enkelt sätt utan logopedisk jargong).

BEHOV 6: TID OCH UTRYMME

Nästan alla föräldrar ville ha mer tid att diskutera sina tankar och frågor med logopeden. De flesta logopeder arbetade med barnet under större delen av ett behandlingstillfälle. Endast under de sista minuterna diskuterade de hemuppgifter med föräldrarna. De flesta föräldrar föredrog att ha tid ensamma med logopeden för att diskutera sina tankar och ställa frågor. Men inte bara att ha tid, utan också att skapa utrymme för samtal och reflektioner var viktigt. Föräldrarna behövde känna att deras åsikter och frågor var uppskattade.

Vad föräldrarna till barn med DLD i studien önskade av sin logoped för bättre samarbete i intervention (min tolkning/översättning av de sex kategorierna från Klatte et al. 2023a).

VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?

I många studier som fokuserar på insatser till barn med språkstörning/DLD, så är fokus på barnet, vad logopeden gör/barnet tränar och vilken effekt träningen har. Men för att en insats till ett barn ska vara effektiv räcker inte logopedkontakt en gång i veckan, och på många håll är logopedbristen stor, köerna långa, och man träffar logopeden ännu mer sällan än så. Tidigare forskning har betonat vikten av familjecentrerad vård, och ett nära/gott samarbete mellan logoped och förälder (Melvin et al., 2019; Klatte et al., 2020), men betonar också att det finns flera utmaningar för både logopeden och för föräldrarna (t.ex. Klatte & Roulstone, 2016).

Här finns det en uppenbar risk för ett glapp mellan teori och praktik och i sin diskussion lyfter Klatte et al. (2023a) flera orsaker till detta: 1) det är komplext att samarbeta (Klatte et al., 2020); 2) det finns en tradition att logopedbehandling leds av logopeden som själv sätter mål och arbeta med barnet (Watts Pappas & McLeod et al., 2008); 3) organisatoriska förutsättningar som t.ex. inte ger den tid som behövs för samarbete (Klatte & Roulstone, 2016); 4) olika förväntningar från föräldrar och logoped om deras respektive roller (Davies et al., 2017).

Även om dessa studier inte är gjorda i en svensk kontext så är min egen erfarenhet, och erfarenheter jag fått till mig via kollegor, att dessa orsaker ofta även stämmer här.

Studien av Klatte et al. (2023a) är relativt liten vilket är viktigt att komma ihåg, och forskarna själva lyfte att de flesta som de intervjuade var relativt positiva till logopedbehandlingen, och att svaren kanske skulle ha varit något annorlunda om en majoritet var negativa. De teman som kom fram ur intervjuerna är dock väl i linje med metastudien som inkluderade fler diagnoser och fler vårdgivare (Klatte et al. 2023b), vilket tyder på att resultaten till viss del kan generaliseras.

I sin diskussion så lyfter forskarna att föräldrarnas behov nära relaterar till begreppet “empowerment”. Empowerment handlar om varje människas behov av självbestämmande, delaktighet och oberoende och är också en process där individer ökar sin motivation, förmåga, självmedvetenhet och kunskap för att kunna ta kontroll över sin situation. Empowerment kan ses som en nyckel till samarbete mellan vårdgivare och förälder (Klatte et al, 2020). En annan intressant aspekt som forskarna lyfter är att de intervjuade föräldrarna till en början hade svårt att prata om sina behov i logopedisk intervention eftersom de var så vana att prata om sina barns behov.

Jag tror att vi logopeder, andra vårdgivare och lärare som möter barn med utvecklingsrelataterade funktionsnedsättningar kan lära oss mycket av denna studie, tillsammans med den tidigare metastudien (Klatte et al. 2023b). Vi får inte glömma bort föräldrarna och den viktiga alliansen och samarbetet med föräldrarna, och det finns konkreta strategier som främjar ett gott samarbete! Självklart måste vi självklart också kämpa för att resurserna till detta (t.ex. tillräckligt med tid) ska finnas - och ofta är det nog här det brister i verkligheten.

För att läsa mer om familjecentrerad vård och ett exempel på en metod för att sätta logopediska behandlingsmål tillsammans med föräldrar, se detta inlägg från i våras: Vi måste prata om våra interventionsmål.

Ni får gärna kommentera under detta inlägg (eller på FB) - vad kännetecknar ett bra samarbete för er?

/Anna Eva

PS. här är årets tidigare inlägg som sammanfattar forskning från ett “innifrånperspektiv”

• DLD och vänskap - från vännernas perspektiv (intervjuer med kompisar till barn)

• DLD inifrån - ett viktigt perspektiv! (en vuxen med DLD beskriver sin uppväxt)

• Hur upplever unga med DLD språk och kommunikation i skolan? (intervjuer med ungdomar med DLD)

Referenser

An, M. & Palisano, R.J. (2014) Family-professional collaboration in pediatric rehabilitation: a practice model. Disability and Rehabilitation, 36, 434–440. http://doi.org/10.3109/09638288.2013.797510

Davies, K.E., Marshall, J., Brown, L.J.E. & Goldbart, J. (2017) Co-working: parents’ conception of roles in supporting their children's speech and language development. Child Language Teaching and Therapy, 33, 171–185. https://doi.org/10.1177/0265659016671169

Fumagalli, L.P., Radaelli, G., Lettieri, E. & Masella, C. (2015) Patient empowerment and its neighbours: clarifying the boundaries and their mutual relationships. Health Policy, 119, 384–394. https://doi.org/10.1016/j.healthpol.2014.10.017

Jensen de Lopez, K.M., Lyons, R., Novogrodsky, R., Baena, S., Feilberg, J., Harding, S., Kelić, M., Klatte, I.S., Mantel, T.C., Tomazin, M.O., Ulfsdottir, T.S., Zajdó, K. & Rodriguez-Ortizm, I.R. (2021) Exploring parental perspectives of childhood speech and language disorders across 10 countries: a pilot qualitative study. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 64, 1739–1747. https://doi.org/10.1044/2020_JSLHR-20-00415

Klatte, I. S., Bloemen, M., de Groot, A., Mantel, T. C., Ketelaar, M., & Gerrits, E. (2023a). Collaborative working in speech and language therapy for children with DLD—What are parents’ needs?. International Journal of Language & Communication Disorders. Early online

Klatte, I.S., Ketelaar, M., De Groot, A., Bloemen, M. & Gerrits, E. (2023b) Collaboration: how does it work according to therapists and parents? A systematic review. Child: Care, Health and Development, http://doi.org/10.1111/cch.13167

Klatte, I.S., Lyons, R., Davies, K., Harding, S., Marshall, J., Mckean, C. & Roulstone, S. (2020) Collaboration between parents and SLTs produces optimal outcomes for children attending speech and language therapy: gathering the evidence. International Journal of Language and Communication Disorders, 55, 618–628. http://doi.org/10.1111/1460-6984.12538

Klatte, I.S. & Roulstone, S. (2016) The practical side of working with parent–child interaction therapy with preschool children with language impairments. Child Language Teaching and Therapy, 32, 345–359. https://doi.org/10.1177/2F0265659016641999

Kokorelias, K.M., Gignac, M.A.M., Naglie, G. & Cameron, J. (2019) Towards a universal model of family centered care: a scoping review. BMC Health Services Research, 19, 1–11. http://doi.org/10.1186/s12913-019-4394-5

Kuhlthau, K.A., Bloom, S., Van Cleave, J., Knapp, A.A., Romm, D., Klatka, K., Homer, C.J. & Perrin, M. (2011) Evidence for family-centered care for children with special health care needs: a systematic review. Academic Pediatrics, 11, 136–143. http://doi.org/10.1016/j.acap.2010.12.014

Lyons, R., Carroll, C., Gallagher, A., Merrick, R., & Tancredi, H. (2022). Understanding the perspectives of children and young people with speech, language and communication needs: How qualitative research can inform practice. Int J Speech Lang Pathol., 24(5), 547-557.

Melvin, K., Meyer, C. & Scarinci, N. (2019) What does “engagement” mean in early speech pathology intervention? A qualitative systematised review. Disability Rehabilitation, 42, 2665–2678. https://doi.org/10.1080/09638288.2018.1563640

Watts Pappas, N. & McLeod, S.L. (2008) Working with families in speech–language pathologists work with families. In: N. Watts Pappas & S. McLeod (Eds.) Working with families in speech–language pathology. Abingdon: Plural Publishing, pp. 1–38.