DLD och inre tal (del 3) — språkforskning.se

Hej alla läsare!

Förhoppningsvis stämmer det att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge 🙂 . Senaste månaden har varit ett maratonlopp av undervisning och kursansvar och diverse förkylningar/sjukor i familjen vilket har sänkt energin och lett till ett vabbpussel (inkl. kvällsjobb) utan dess like - som om januarimörkret inte var nog. Men nu så skiner februarisolen (i alla fall vissa dagar), tenorna är nästan färdigrättade, och forskningsbloggen är tillbaka!

Jag vill avsluta serien om DLD och inre tal eller "problemlösningsprat" (inner speech / self-regulatory speech) utifrån Baron och Arbel (2022). Den första delen gav en översikt om inre tal hos barn med typisk utveckling och hos barn med språkstörning/DLD och den andra delen handlade om hur nedsatt språkförmåga (och nedsatt förmåga till inre tal) kan påverka prestationen även på uppgifter som vanligtvis ses som “icke-verbala”.

Nu i denna tredje del vill jag dels sammanfatta vad Baron och Arbel säger om forskningsläget kring insatser för att utveckla barns förmåga till problemlösningsprat, och specifikt ska jag gå lite mer noggrant in på en av de få större interventionsstudierna som publicerats, som glädjande nog inkluderar barn med DLD (Abdul Aziz, Fletcher & Bayliss, 2016).

Varför är det en bra idé att träna inre tal?

Inre tal är något som vi använder i många situationer. Inre tal är också något som är baserat på språk (såklart) vilket gör logopeder väl lämpade att arbeta med detta barn med språkstörning/DLD. Dessutom är inre tal något som vi använder i många olika miljöer, och i alla typer av uppgifter eller situationer som kräver exekutiva funktioner, särskilt målinriktat beteende, att fokusera eller skifta uppmärksamhet eller problemlösning. Baron och Arbel (2022) lyfter också att när man arbetar med att utveckla barns problemlösningsprat så kan t.ex. språkliga strukturer eller ord som man arbetat med separat också inkluderas i det arbetet. Det finns alltså många anledningar till att inkludera arbete med “problemlösningsprat” i interventioner för barn med DLD!

Baserat på den kunskapsbas som finns sammanfattad i del 1 och 2 av artikeln, så menar Baron och Arbel (2022) att barn kan ha nytta av att få extern stöttning för att lära sig effektivt problemlösningsprat. Forskning visar att även i typisk utveckling är detta prat först är externt (hörbart) för att sedan bli "privat" - det vill säga inre tal. I början kan denna stöttning vara väldigt konkret (t.ex. modellering, skript eller skrivna ord) för att kunna formulera en plan eller skifta uppmärksamhet till en ny uppgift, men stöttningen minskas sedan till t.ex. mindre symboler eller muntliga påminnelser.

Baron och Arbel (2022) noterar också att det finns väldigt begränsat med forskning som utvärderar insatser som syftar till att förbättra problemlösningsprat/inre tal, och endast en som inkluderar barn med DLD, av Abdul Aziz och kollegor (2016).

En studie med målet att utveckla barns problemlösningsprat

Abdul Aziz och kollegor (2016) inkluderade 171 barn i åldrarna 4-7 år i sin studie. 90 barn hade diagnosticerad språkstörning och 81 barn hade typisk språkutveckling. Samtliga barn hade en genomsnittlig till god icke-verbal förmåga (standardpoäng 85-125).

Barnen med DLD randomiserades till att antingen börja träningsprogrammet direkt, eller vara väntande kontrollgrupp. Barnen med typisk språkutveckling deltog inte i interventionen utan deltog bara i testningen.

Träningsprogrammet

Träningsprogrammet bestod av tio 30-minuters interventionstillfällen över fem veckor där barnen sågs i grupper med barn från samma klass som redan kände varandra, tre barn i varje grupp.

Aktiviteterna vid varje tillfälle var att bygga lego enligt instruktioner, och svårighetsgraden på legobygget var anpassat till varje barns förmåga, så att det varken skulle vara för lätt eller för svårt (vilket tidigare forskning har visat vara gynnsamma uppifter för inre tal). Forskarna utgick från Vygotskys proximala utvecklingszon i processen - dvs. att barnen skulle utmanas precis så mycket att de klarade av uppgifterna med stöttning.

Varje tillfälle var deisgnat för att barnen skulle uppmuntras till problemlösningsprat med fokus på planering. En vuxen fanns med och stöttade med verbal stöttning i form av frågor och konversation med barnen. Den vuxne följde inget skript, utan barnen uppmuntrades att verbalisera hur de tänkte och den vuxne stöttade och modellerade med språk som barnen kunde förstå och använda igen (utifrån Meichenbaum, 1985). Problemlösningsprat uppmuntrades och belönades/förstärktes med klistermärken. Barnen fick också hjälp att fokusera på uppgiften om de blev distraherade.

De olika träningssessionerna hade följande mål/fokus, med en ökande svårighetsgrad:

Tillfälle 1 & 2: Fokus på problemlösningsprat för att fokusera och koncentrera sig på uppgiften.
Tillfälle 3 & 4: Fokus på problemlösningsprat för att föra tillbaka fokus när något distraherade (externt eller internt).
Tillfälle 5 & 6: Fokus på problemlösningsprat för att planera sekvenser (steg för steg).
Tillfälle 7, 8 & 9: Mer komplexa legostrukturer inkluderades för att öka svårighetsgraden, med syftet att barnen skulle använda problemlösningsprat när de kände sig utmanade och för att fråga om hjälp om de fastnade. Den vuxne fokuserade på att stötta så att barnen backade i byggandet om det behövdes, och uppmuntrade barnen att använda problemlösningprat för att förklara vad hindret var och hur problemet kunde lösas.
Tillfälle 10: Fokus var på att sammanfatta allt barnen lärt sig, och barnen deltog i samtal kring hur problemlösningsprat kan användas både hemma och i skolan. Här gavs också ett visuellt stöd med en hand där varje finger representerade de fem huvuddelarna i programmet "look and listen" / "keep on track" / "let's plan" / "step by step" / "ask for help".

*"Påminnelsehand” (skapad av AE Hallin)*

Samtliga barn testades med en välkänd problemlösningsuppgift (the Tower of London) tre gånger med fem veckors mellanrum. Grupp 1 före och efter träningsprogrammet och vid en uppföljning och grupp 2 två gånger före träningsprogrammet och en gång efter träningsprogrammet. Under problemlösningsuppgiften så spelades barnen in, och alla yttranden transkriberades och kodades som antingen planeringsprat eller icke-planeringsprat, vem som var mottagare (socialt prat eller privat prat), eller yttranden som var ohörbart "mutter" (t.ex. viskningar, rör på munnen, mumlar).

Resultat: problemlösningsprat ökade efter träningsprogrammet och problemlösningsförmåga förbättrades - och det fanns en relation mellan problemlösningsprat och -förmåga!

Resultaten visade att barnen med DLD hade signifikant mindre problemlösningsprat under Tower of London än barnen med typisk språkutveckling vid tillfälle 1. Generellt så hade också de yngsta barnen mer problelösningsprat än de lite äldre barnen. Resultaten visade också att barnen med typisk språkutveckling inte ökade sitt problemlösningsprat från första till tredje tidpunkten, men att barnen med DLD hade signifikant mer problemlösningsprat efter träningsprogrammet.

Resultaten visade att alla barn klarade problemlösningsuppgiften (the Tower of London) bättre vid det tredje testtillfället, men förbättringen i poäng var klart större hos barnen med DLD. Det var också tydligt att barnen med DLD som var väntande kontrollgruppen inte förbättrades under de 5 veckor de väntade vilket utesluter att förbättringen som kunde ses hos barnen med DLD endast berodde på utveckling/mognad.

Slutligen ville Abdul Aziz och kollegor (2016) undersöka om det fanns ett samband mellan en ökning i problemlösningsprat och en ökning i poäng på problemlösningsuppgiften hos barnen med DLD. De såg att minskat socialt prat ledde till bättre problemlösning, och ökat "muttrande" (dvs. hörbart inre tal) också hade ett samband med bättre problemlösning. Dessa samband sågs inte hos barnen med typisk språkutveckling.

Explicit eller implicit inlärning?

Den utlärningsstrategi som Abdul Aziz och kollegor använde var explicit - inre tal förklarades och modellerades strukturerat - fokus var på att lära ut strategier. Baron och Arbel (2022) hänvisar också till en annan studie som inkluderade barn med typisk utveckling och använde mer implicit, eller omedveten inlärning (Doebel & Zelazo, 2016). De forskarna fann att exponering för kontrasterande språk (t.ex. "Den där är inte rund. Den är annorlunda") förbättrade förskolebarns prestation på uppgifter inom exekutiv funktion som kräver växling mellan regler - trots att inga explicita instruktioner eller förklaringar gavs. Det behövs dock forskning som visar att detta skulle ge effekt hos barn med språkstörning/DLD, eftersom den implicita språkinlärningen ofta är nedsatt vid DLD (Lammertink et al., 2017).

Varför är detta intressant?

Jag hoppas att ni har tyckt att dessa inlägg om inre tal har varit lika intressanta som jag tycker! När jag till och med får flera mail som efterlyser del tre av serien så tror jag det :).

Att språk hänger samman med andra kognitiva förmågor är sjävklart. HUR språk och andra kognitiva förmågor hänger samman är komplext - och detta måste vi vara medvetna om, till exempel när vi använder tester som prövar någon "icke-verbal" förmåga, t.ex. tester som syftar till att pröva exekutiva funktioner. Den begränsade forskning som finns hittills verkar dock peka på att det går att stötta och träna det inre talet, vilket också i sin tur påverkar problemlösngsförmåga positivt. Att luta sig mot en studie är såklart inte tillräckligt, men studien av Abdul Aziz, Fletcher och Bayliss (2016), var väldesignad.

Baron och Arbel (2022) menar att upplägget som användes av Abdul Aziz och kollegor relativt enkelt skulle kunna användas för att använda i fler sammanhang och med andra uppgifter än just legobygge - till exempel pysselprojekt, arbetsblad eller till och med skrivna uppgifter. En logoped som arbetar med inre tal skulle kunna både modellera och ge stöttning på rätt nivå för inre tal som passar just den uppgiften man arbetar med, antingen i individuell behandling eller i grupp.

En sak som jag var lite fundersam över i träningsprogrammet av Abdul Aziz, Fletcher och Bayliss (2016) var inkluderingen av "klistermärkesbelöningar". Det kan ju såklart fungera som en förstärkning (använder jag "problemlösningsprat" så får jag ett klistermärke, och problemlösningsprat blir därför positivt), men det känns som att klara av att bygga en legofigur (och att det är kul att bygga!) borde räcka som förstärkning. Baron och Arbel (2022) betonar också i sin diskussion att det är oklart vad som var den aktiva "ingrediensen" i träningsprogrammet vilket jag håller med om. Vad var det egentligen som förbättrade prestationen på Tower of London? Finns det några typer av inre tal eller till och med fraser som är mer effektiva än andra? Hur mycket modellering behövs för att ett barn ska lära sig strategin? Var det några av tillfällena (med tillhörande mål) som var särskilt viktiga? Detta är något som behöver utforskas i framtida forskningsstudier!

Avslutningsvis vill jag passa på att rekommendera ett språkstörnings-event som händer snart: 22 februari är det Slutkonferens för projektet Äntligen! (länken är till ett facebookevent där ni kan läsa mer).

Ha en bra start på veckan - jag tror att jag vågar lova att det inte kommer dröja lika länge till nästa blogginlägg!

/Anna Eva

Relaterade inlägg: Inre tal och interventionsstudier