Hej alla!
Hoppas att era jul- och nyårshelger var härliga och att 2019 har startat bra!
Detta år tycks starta i ordförrådets tecken. Nästa måndag den 21 januari håller jag en helt nyskapad föreläsning om ordförråd som heter "Konkreta och praktiska metoder som stärker begreppsbildningen och synliggör ordförrådet” under konferensen Språkstörning och språklig sårbarhet (Stockholm), och därför har jag läst och tänkt mycket de senaste veckorna om just ordförråd. Samtidigt så har Pedagog Malmös skollogopedblogg publicerat två nya utmärkta inlägg om just ordförråd nu i januari: ett om varför skolordförrådet är viktigt och hur man ska välja vilka ord man ska fokusera på och ett om screening av skolordförråd. Läs och inspireras!
I inläggen och även i min föreläsning så är fokus på hur man i ett språkutvecklande arbetsätt kan stötta alla elever att bygga ordförråd i klassrummet. Men vi vet att många barn och ungdomar med konstaterad språkstörning (DLD/Developmental Language Disorder) också kan behöva extra individuellt stöd och insatser för att utveckla sitt språk.
Länge var det så att evidensen för språklig behandling för äldre elever med DLD var bristande - forskningen fokuserade på förskolebarn och yngre skolbarn. Nu har det som tur är ändrats, och en av de forskare som har gjort stora insatser på detta område är Susan Ebbels, som är logoped och forskare i Storbritannien. Jag har tidigare skrivit om en av hennes studier som visade att grammatisk behandling är effektivt för äldre elever med DLD, och idag vill jag sammanfatta forskning av Wright, Pring och Ebbels (2018) som fokuserar på just ordförråd.
Ordförråd hos elever med DLD
Det finns mycket forskning som visar att barn och ungdomar med DLD har svårt att utöka sina ordförråd. Denna svårighet har troligtvis i flera orsaker: svårt med implicit (omedveten) inlärning, svårt att lagra “ljudbilder” (fonologiska representationer), bristande metaspråklig förmåga, och svårt att använda språklig kontext på grund av grammatiska och semantiska/innehållsmässiga svårigheter (för referenser se Wright, Pring & Ebbels, 2018).
Det som forskning också har visat är att barn med DLD har extra svårt att lära sig verb vilket troligtvis har att göra med att verb ofta är mindre konkreta än substantiv, de förekommer med många olika böjningsmönster, de förekommer i mer specifika grammatiska strukturer, och de är mindre betonade än substantiv i vardagligt tal.
Wright, Pring och Ebbels (2018) utgår i sin artikel från vad forskning har visat stöttar ordinlärning (särskilt verbinlärning) hos elever med DLD:
Ge många presentationer av ord som ska läras in (Gray, 2005)
Ha ett lägre presentationstempo (Ellis Weismer & Hesketh, 1996)
Sprid ut inlärningstillfällena över flera dagar vilket möjliggör repetition och konsolidering (Riches et al. 2005)
Betona orden/verben som ska läras ut mer än andra ord och presentera dem också isolerat (Chiat, 2000)
Lär ut både böjningar men se till att också lära ut roten (Good et al. 2015)
Lär ut ordens mening explicit OCH hur man använder dem i meningar (Nash & Donaldson, 2005)
De designade en behandlingsstudie som utgick från dessa principer. Målet var att se om äldre elever med språkstörning (9-16 år) hade utökat sitt ordförråd efter individuella insatser med logoped.
Hypoteserna var att eleverna skulle lära sig fler målord än matchade kontrollord under behandlingsperioden, och att det skulle vara lättare för dem att lära sig substantiv jämfört med verb.
metod
Deltagare och tester
Tjugofem elever deltog i studien, 17 killar och 8 tjejer. 18 elever hade DLD och 7 elever hade språkstörning associerad med autismspektrumstörning. Alla elever gick på en skola i England för barn och ungdomar med (grav) språkstörning, där alla elever har regelbunden individuell logopedkontakt på skolan.
Behandlingen varade i 7 veckor (30 minuter/vecka + ett 5 min repetitionstillfälle). Orden valdes ut för att vara funktionella och användbara i skolkontexten från en ordlista med vanliga ord. Två listor med ord skapades, en på en “lägre” nivå (med mer högfrekventa ord) och en på en “högre” nivå. Det var 20 verb och 20 substantiv i varje lista. De yngre eleverna skulle lära sig ord från den lägre nivån och del äldre från den högre nivån.
Före och efter behandling så testades elevernas kunskap av alla 40 ord av logopedassistenter som inte visste vilka ord som just den eleven jobbat med. Orden testades på flera sätt: 1) säga om ett ord är ett riktigt ord eller ett påhittat ord (där ett ljud har ändrats från ett riktigt ord på listan), 2) flervalsfrågor (med tre definitioner som lästes högt för eleven), 3) hitta på en grammatiskt och innehållsmässigt korrekt mening som innehåller ordet, och 4) ge en definition av ordet.
Innan dessa tester så fick eleverna själva skatta sin egen kunskap om varje ord på en tregradig skala.
Alla elever fick träna på fem verb och fem substantiv och de orden valdes ut från listorna genom att ta de ord som varje elev hade lägst kunskap om vid testningen innan behandlingen startade. Syftet med detta var så ingen elev skulle träna på ord som den redan kunde.
Behandlingen
Tillfälle 1-5
Två ord introducerades per tillfälle och följande aktiviteter gjordes
presentera ordet skriftligt och muntligt
prata om ljuden i ordet
använda elevens egna kunskap för att ge en (preliminär) definition och diskutera om ordet är ett substantiv eller verb
ge elevvänliga definitioner skriftligt och muntligt och revidera elevens egen definition
ge flera kontexter när ordet kan användas
rita en egen kom-ihåg-bild till ordet
repetition av allt ovan genom ett kort “spel”
Mellan varje tillfälle så sågs eleven och logopeden 5 minuter för att repetera de orden de hittills tränat på genom att matcha ordet med den egna kom-ihåg-bilden och sedan försöka minnas betydelsen.
Tillfälle 6 och 7
Dessa två tillfällen användes till att repetera alla 10 ord genom att dra antingen kom-ihåg-bilden eller det skrivna ordet och svara på olika frågor om ordet (t.ex. om ditt ord är ett verb, när skulle någon göra detta? Kan du hitta på en mening med ditt ord? Vilka ljud finns i ordet?).
Resultat
Analyser visar att deltagarna ökade sin kunskap om målorden signifikant över behandlingsperioden, men inte kontrollorden - I snitt så ökade deltagarna sitt ordförråd med 4 ord under behandlingsperioden.
Jag tycker att resultaten på de svårare testerna (hitta på en mening med ordet och ge en definition) är mest intressanta: I snitt så ökade deltagarna förmågan att hitta på en korrekt mening med målorden med 15,2% medan kontrollorden bara ökade med 1,5%. Skillnaden var något mindre för att ge en definition - 17,9% ökning för målorden jämfört med 10,7% ökning för kontrollorden.
Forskarna fann också att deltagarna hade lärt sig fler substantiv jämfört med verb, mätt med de två svårare uppgifterna.
Slutligen så hade också deltagarnas egen skattning på orden som de tränat på ökat signifikant (och ökningen var större än på otränade ord).
Fem av deltagarna hade sämre resultat än de andra, och det visade sig att fyra av dessa bara hade genomfört 5 eller färre av behandlingstillfällena, vilket troligtvis påverkade resultatet. Deltagarna som också hade en diagnos inom autismspektrat skiljde sig inte från deltagarna med endast DLD-diagnos.
Varför är detta intressant?
Orden är en central del av vårt språk, och väldigt viktigt för både förståelse och uttrycksförmåga. För barn och ungdomar med DLD så är ett bristande ordförråd en av delarna som hindrar dem kommunikation och inlärning, och det är också svårare för elever med DLD att lära sig nya ord än vad det är för elever med typisk språkutveckling.
Studien av Wright, Pring och Ebbels (2018) visar att det går att öka ordförrådet med individuella insatser hos elever med grav språkstörning. Forskarna påpekar också att deras resultat visar en större effekt (alltså fler inlärda ord/nerlagd tid) än flera tidigare studier som tittat på gruppbehandlingar eller insatser vad gäller ordförråd i helklass eller mindre grupp.
Detta tycker jag är en väldigt viktig poäng eftersom det belyser att även om arbete med ordförråd i alla ämnen, av alla lärare, är helt centralt för ett språkutvecklande arbetssätt (som kommer alla elever till nytta) - MEN för elever med DLD, och särskilt de med grav språkstörning, så kan individuella insatser ge en större effekt. Troligtvis behöver dessa elever båda typer av insatser - och i förlängningen betyder detta också att fler skollogopeder behövs!
Det jag hade önskat av Wright, Pring och Ebbels (2018) var att de hade valt ut ord för behandlingen som var ännu mer tydligt kopplat till skolkontexten, med andra ord “ämnesövergripande ’Tier 2’”-ord, precis som Jenny Hilborn skriver om på Pedagog Malmös blogg (och som jag skrivit om t.ex. här). För när vi vet att det är ett stort jobb både för eleven, logopeden och/eller lärarna att lära in så få som fyra ord (och att det ändå är ett bra resultat) - då gäller det att vi lägger det krutet på rätt ord!
Ha en fin vecka!
/Anna Eva
Ps1. Jag kommer i åtminstone ett antal inlägg framöver att konsekvent använda “DLD” som förkortning för språkstörning här på forskningsbloggen. Skriv gärna i kommentarerna hur ni upplever det! Det finns många som tycker att “störning” är ett ord som skickar fel signaler och att “språkstörning” därför borde heta något annat. Ett förslag är att använda den engelska förkortningen i vardagligt tal - vilket också då liknar flera andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som t.ex. “ADHD” eller “DCD”. Jag testar!
Ps2. Jag kommer också från och med i år ha möjlighet att kika på inlägg inom samma tema efter blogginlägget (men före referenserna). Så bläddra gärna bland inläggen här nedanför om du vill läsa mer om ordförråd! Vill du se referenserna (med länkar till alla abstracts/artiklar som vanligt) - bläddra ner lite till!
Referenser
Ellis Weismer, S. & Hesketh, L. J. (1996). Lexical learning by children with specific language impairment: effects of linguistic input presented at varying speaking rates. Journal of Speech and Hearing Research, 39, 177–190.
Good, J. E., Lance, D. M. & Rainey, J. (2015). The effects of morphological awareness training on reading, spelling, and vocabulary skills. Communication Disorders Quarterly, 36, 142–151.
Gray, S. (2005). Word learning by preschoolers with specific language impairment: effect of phonological or semantic cues. Journal of Speech, Language and Hearing Research, 48, 1452–1467.
Nash, M. & Donaldson, M. L. (2005). Word learning in children with vocabulary deficits. Journal of Speech, Language and Hearing Research, 48. 439–458.
Riches, N., Tomasello, M. and Conti-Ramsden, G. (2005). Verb learning in children with SLI: frequency and spacing effects. Journal of Speech, Language and Hearing Research, 48, 1397– 1411.
Wright, L., Pring, T., & Ebbels, S. (2018). Effectiveness of vocabulary intervention for older children with (developmental) language disorder. International journal of language & communication disorders, 53(3), 480-494.