Hej alla!
Förra torsdagen var jag på den andra nationella nätverksträffen för skol- och förskolelogopeder i Sverige som i år arrangerades av logopederna i Norrköpings kommun. En fantastisk dag som gjorde mig väldigt glad och framtidshoppfull, inte minst för att hela 120 logopeder som arbetar i och med förskolan och skolan (+ett antal logopedstudenter) från 52 av Sveriges kommuner deltog!
Temat för träffen var samarbete och dagen genomsyrades av många kloka infallsvinklar, goda exempel och tankar kring hur vi på bästa sätt kan samarbeta med alla andra professioner i skolan för att dels bidra till det viktiga hälsofrämjande och förebyggande arbetet med kommunikativt tillgängliga lärmiljöer och tidiga insatser, och dels ge evidensbaserat logopediskt (särskilt) stöd till elever med diagnosticerade funktionsnedsättningar som påverkar tal, språk och kommunikation som till exempel talstörningar, språkstörning/DLD och autismspektrumstörningar.
I dagens inlägg vill jag diskutera samarbete kring särskilt stöd i form av träningsperioder/ behandlingsperioder av specialister, med fokus på elever med DLD. Jag utgår från artikeln “Integrating Therapy into the Classroom" (McWilliam & Scott, 2001) som Julia Andersson (skollogoped, @logopedjulia på insta, och föreläsare på logopedprogrammet i Umeå) refererade till i sin föreläsning under nätverksträffen. Julia pratade väldigt konkret om samarbete mellan logopeder, pedagoger och övrig skolpersonal - samarbete kring såväl elever i behov av särskilt stöd som kring språkligt tillgängliga lärmiljöer!
Artikeln av McWilliam och Scott (2001) publicerades som en del i det amerikanska projektet “Individualizing inclusion in child care”. Även om projektet har några år på nacken så är innehållet högst aktuellt. Artikeln diskuterar integrerade insatser från många olika professioners synvinklar eftersom det i USA inte bara är logopedisk kompetens som behöver finnas i skolan för de elever som behöver det, utan även t.ex. arbetsterapeuter och fysioterapeuter (tillsammans med speciallärare, andra pedagogiska specialister, skolsköterska och skolpsykolog m.fl. - för ett exempel på organisering av insatser på en grundskola i USA, se här).
I McWilliam och Scott (2001) finns en sammanställning på sätt som speciallärare, logoped, arbetsterapeut och fysioterapeut kan ge individuella tränande insatser (utifrån åtgärdsprogram) - från mest segregerad (individuell pull-out) till mest integrerad (ge stöd till eleven som behöver insatsen i klassrummet i samma kontext som övriga klassen) - se min översättning nedan!
Tabell från McWilliam och Scott (2001, s. 2), min översättning/bearbetning (klicka för en större bild).
Författarna uppmanar de som ger tränande/behandlande insatser i till elever i skolan (“specialister”) att försöka gå mot mer integrerade insatser, och menar att ett bra mål att sikta mot är att ge stöd i klassrummet inom samma aktivitet som klassen gör.
Varför är detta något vi ska sträva mot?
10 goda skäl för att ge särskilt stöd i klassrummet
Enligt McWilliam och Scott (2001) så finns det (åtminstone) 10 goda skäl för att denna typ av insatser ska ges integrerat klassrummet (push-in) snarare än utanför klassrummet (pull-out). Detta är en översättning med lite bearbetning/tillägg avseende just skollogopedi av mig:
eleven lär sig nya förmågor på samma ställe där hen kommer behöva använda dem.
eleven får ett ökat antal övningsmöjligheter.
det finns möjligheter att arbeta med sociala relationer samtidigt som man arbetar med andra (språkliga) mål.
eleven missar inte den ordinarie undervisningen.
specialisten kan se om de strategier och mål som är i fokus är rimliga och meningsfulla.
specialisten kan samarbeta elevens pedagog på plats och hitta lösningar till hinder som uppstår direkt.
både elevens pedagog och specialisten får lättare att prioritera sådant som är direkt användbart för eleven.
elevens pedagog och specialisten kan lära av varandras strategier/sätt att hjälpa/stötta eleven och eleverna och samtidigt utöka sina egna verktygslådor.
kartläggning kan göras i fler än en kontext, och t.ex. språklig funktion kan observeras i sammanhanget där eleven behöver använda sin språkliga förmåga.
för att det är “rätt" sak att göra - från ett logopediskt perspektiv så vet vi att för att bäst utveckla förmågan att språka, läsa och skriva i klassrummet behöver mål inom språk, läsning och skrivning bygga på det eleven behöver i klassrummet. Logopeder bör också utvärdera sina insatser i klassrummet/baserat på “klassrums”-språket.
Varför är detta intressant?
För några inlägg sedan skrev jag inlägget “Hur ska vi använda vår skollogoped? En sammanställning av aktuell evidens” där jag utgick från en översiktsartikel av Ebbels och kollegor (2019). Dessa forskare sammanfattade befintlig forskning för olika typer logopediska insatser för att förbättra språklig förmåga hos elever med DLD, och slutsatsen var att det antingen krävs direkta insatser av logoped, eller intensiv handledning/coachning av logoped.
Då lyfte jag också dilemmat med att dessa direkta insatser (när de ges) ofta ges utanför klassrummet och därför kan bli problematiska ur ett delaktighetsperspektiv och även ur ett elevenergiperspektiv (om man istället väljer att lägga insatserna utanför skoltid). McWilliam och Scott (2001) uppmanar alla specialister som är involverade i tränande/behandlande insatser att sträva mot att ge insatserna i klassrummet där eleverna är. Detta är alltså en möjlig lösning på dilemmat (även om jag inte tror att det löser allt).
samarbete - en viktig men utmanande förutsättning
Men - för att kunna göra det så behöver de specialister som ger denna typ av särskilt stöd ha ett nära samarbeta med elevens pedagog eller pedagoger! Faktum är att oavsett hur vi ger våra insatser kring enskilda elever så måste vi samarbeta. Om våra insatser ska göra en riktig skillnad för de elever som behöver det mest måste vi ha sett hur det är i klassrummet eller klassrummen där eleven befinner sig. För logopeder är det önskvärt med att insatserna planeras utifrån både en pedagogisk kartläggning och en logopedisk klassrumsbaserad språklig kartläggning - och sjävklart ska elevens perspektiv också tas hänsyn till. Vi behöver sätta tydliga språkliga mål och utgå från texter, material och uppgifter som resten av klassen använder. Detta går inte att göra utan samarbete med både ämneslärare/klasslärare och andra professioner i elevhälsan. Målet är alltså att vara klassrumsbaserade oavsett var någonstans insatserna sker!
Marika Habbe, logoped på Specialpedagogiska Skolmyndigheten (SPSM) och specialistlogoped med inriktning språk-, läs- och skrivsvårigheter i skolåldern var också en av talarna på nätverksträffen. Hon presenterade bland annat sin masteruppsats (Habbe, 2018) som utforskade hur logopeder och specialpedagoger/speciallärare ser på sitt samarbete genom diskussioner i fokusgrupper. Hon fann fem återkommande teman i båda grupperna om vad som var viktigt för ett lyckat samarbete:
Logopeder behöver vara anställda i skolan.
Det måste finnas organisatoriska förutsättningar - en ledning som förstår leder till samsyn kring både lärmiljö och elever med funktionsnedsättning.
Tydliga uppdrag/arbetsbeskrivningar behövs (för både logopeder och speciallärare och specialpedagoger)
Ett NÄRA samarbete mellan logoped och pedagog är eftersträvansvärt.
Logopeden måste ha god kunskap om skolsystemet.
I sin föreläsning lyfte Marika också egna reflektioner kring samarbete, bland annat att logopeder och pedagoger tror att de är olika men egentligen tänker lika :) och att logopeders och pedagogers kompetenser kompletterar varandra, men att vi måste hitta ett gemensamt språk om funktionsnedsättningar och lärmiljöer.
Jag har skrivit om samarbete mellan logopeder och pedagoger i flera tidigare inlägg och tagit upp många av punkterna ovan från olika synvinklar (se nedan). Fler och fler goda exempel på hur samarbete kan gagna våra elever kommer också från forskningshåll - vilket väl kompletterar de goda praktiska erfarenheterna som har spridits tidigare i många forum (se t.ex. denna artikel som publicerades i Specialpedagogen hösten 2017!). Men ja - vi har en bit kvar att gå - även om 120 förskole- och skollogopeder på samma plats är som en dröm för mig (något jag inte kunde våga tro skulle hända för 10 år sedan när jag var i full färd att planera för att doktorera i USA inom skollogopedi eftersom det nästan inte existerade i Sverige), så är det fortfarande relativt ovanligt att skolor och förskolor har tillgång till logoped/har logoped som en del av elevhälsan eller anställd centralt i kommunen. Utvecklingen är dock positiv, och i nuläget så har runt en tredjedel av Sveriges 290 kommuner minst en logoped anställd!
Dela gärna med er av era framgångsrecept på lyckade samarbeten i och utanför klassrummet!
Referenser
Ebbels, S. H., McCartney, E., Slonims, V., Dockrell, J. E., & Norbury, C. F. (2019). Evidence-based pathways to intervention for children with language disorders. International Journal of Language and Communication Disorders, 54(1), 3-19.
Habbe, M. (2018). From language assessment to classroom practice. Speech language pathologists’ and special needs educators’ experiences of collaboration. A phenomenographic study. Master’s Thesis. Lund University.
McWilliam, R. A., & Scott, S. (2001). Integrating therapy into the classroom. Individualizing Inclusion in Child Care, 1-6.