Muntligt+Skriftligt=Sant! (del 2)

Hej!
som utlovat fortsätter jag här min miniserie med principer (eller “tänk”) för individualiserade logopediska språkförbättrande insatser hos elever med utvecklingsrelaterad språkstörning/DLD. Med språkförbättrande insatser menar jag de insatser som är tänkta att stärka elevens språkliga förmåga, t.ex. arbete med ordförråd, grammatik, förmågan att berätta, förmågan att förstå “mellan raderna”... Detta skiljer sig från (de nog så viktiga) kompenserande insatserna som handlar om att ge verktyg och strategier för att språkliga svårigheter inte ska hindra eleven i samma utsträckning i klassrummet eller i vardagen i övrigt, t.ex. användning av alternativa verktyg, stödstrukturer, olika typer av visuella stöd etc. - detta kommer jag inte prata om specifikt i dessa inlägg.

I förra inlägget diskuterade jag allt det som jag anser att vi behöver göra för att ge bra individualiserade logopediska (språkförbättrande) insatser till elever i DLD, sammanfattat i figuren här nedanför:

Sedan presenterade jag fyra punkter utifrån Paul, Norbury & Gosse (2017) för att hjälpa oss i målsättandet, planerandet och genomförandet av våra insatser:

Var klassrumsbaserad (“Curriculum based”)
Integrera muntligt och skriftligt språk
"Go Meta!” - utveckla och använd metaförmågorna
Samarbeta med lärare!

och jag tog även upp punkt 1 - vad det innebär att vara “klassrumsbaserad”.

Idag vill skriva om punkt 2 “Integrera muntligt och skriftligt språk”. Paul, Norbury & Gosse (2017) menar att logopeder behöver ge eleverna både muntliga och skriftliga möjligheter när de arbetar med individualiserade språkförbättrande insatser. Det finns både teoretiska och praktiska anledningar till varför detta är en bra idé - vilket jag kommer sammanfatta i dagens inlägg. Idag kommer jag inte gå in på vikten av att ge ALLA elever de bästa möjligheterna att knäcka läskoden, med hjälp av systematiskt arbete med först fonologisk/fonemisk medvetenhet och sedan stötta inlärningen av kopplingen mellan språkljud och bokstav - det har jag skrivit om i många inlägg tidigare.

En modell för relationen mellan muntligt och skriftligt språk

Paul, Norbury & Gosse (2017) refererar till Berninger (2000) som menar att språk kan delas in i fyra delvis separata (men på väldigt många sätt sammankopplade) system: lyssna och förstå, uttrycka sig muntligt, läsa och förstå, och uttrycka sig skriftligt.

Utvecklingen av dessa system börjar alla tidigt - att lyssna börjar så snart spädbarnet hör sitt första språkljud, och att uttrycka sig med det första ljudet mot en annan person. Läsning börjar med att titta (och smaka) på den första boken som barnet får läst för sig och skrivande börjar med ett streck ritat på ett papper (eller en vägg!). Men sedan fortsätter utvecklingen parallellt, i lite olika takt. Berninger (som är särskilt intresserad av skrivutveckling och skrivning) säger att just skrivning är det system som tar längst tid att utvecklas - här behövs högre kognitiva och språkliga förmågor, mer utvecklade exekutiva funktioner och mycket kunskap (samt träning, återkoppling och träning igen).

Vi vet från forskning att tidig avkodningsförmåga och stavningsutveckling hänger tätt samman med fonologisk förmåga och särskilt fonemisk medvetenhet (läs mer om dessa begrepp här). För stavning är även morfologisk (orddels-) medvetenhet viktig (för att kunna stava “byggt” korrekt räcker det inte att lyssna, då skriver man “bykt” - man måste vet att “byggt” kommer från “bygga” - alltså ha en medvetenhet om orddelar).

Berninger (2000) hänvisar också till forskning som visar att lågstadiebarn som är muntligt starka (kan berätta och förklara på ett bra och sammanhängande sätt med fler ord och mer varierat språk) också har en bättre läsförståelse och skriftlig uttrycksförmåga, även när man kontrollerat för avkodningsförmåga. För äldre elever (åk 4-6) så hänger också muntligt berättande och skriftlig uttrycksförmåga samman (är man bättre på att berätta/förklara muntligt är man också bättre på att skriva).

Integrera muntligt och skriftligt språk i praktiken

Rent praktiskt så innebär detta att för yngre elever så bör vi välja att arbeta med förmågor som vi vet bidrar både till muntlig och skriftlig utveckling. Utöver arbete med olika delar av den språkliga medvetenheten så ingår här t.ex. arbete med berättande och de mer skriftspråkliga skolspråksorden - och göra detta både muntligt och skriftligt. Det finns evidens för att barn även innan de lärt sig läsa kan ta hjälp av det skrivna ordet vid ordinlärning, så en bra vana är alltid att ha ordet i skrift - gärna i gemener (detta gäller för övrigt också förskolebarn).

För lite äldre elever så kan olika typer av skriftliga uppgifter hjälpa eleverna att använda de språkliga element som man arbetat med i många olika funktionella kontexter. Ofta kan man starta med muntligt språk med mycket stöd - t.ex. att diskutera ordbetydelser och ordanvändning i en samtalskontext med olika typer av visuella stöd (t.ex. en tankekarta man gör tillsammans). Sedan kan man gradvis öka de språkliga kraven och (när det är möjligt) minska på stödet och arbeta med att använda orden i olika texttyper, både muntligt och skriftligt. I de skriftliga kontexterna kommer också krav på mer komplex grammatik (och högre grammatisk korrekthet!), och även detta är något som logopeden kan arbeta med som ett språkligt mål.

Observera att det inte alls alltid är så att man måste gå från muntligt till skriftligt, eller att skriftligt språk alltid är “svårare” än muntligt språk - muntligt och skriftligt språk finns båda längs ett kontinuum - jämför t.ex. det skriftliga språket i chattar och sms jämfört med det muntliga språket i en vetenskaplig föreläsning…Viktigt att komma ihåg är också att det skrivna ordet ett potentiellt mycket kraftfullt visuellt stöd - talat språk är flyktigt medan skrivet språk står kvar, och det skrivna språket gör också att man kan prata OM språket (alltså öka den språkliga medvetenheten) på ett helt annat sätt än när man bara försöker prata om prat, vilket är mycket arbetsminneskrävande. Detta återkommer jag till i nästa inlägg om metaförmågor!

Detta betyder alltså att utifrån forskning och teori så bör vi arbeta med muntligt och skriftligt språk parallellt när vi arbetar med elever med DLD.

Varför är detta intressant?

Till vardags när vi pratar om tal och språk så är det lätt att man tänker just på talat språk. För logopeder (och jag hoppas för pedagoger med!) är det dock självklart att även läsning och skrivning är språkliga aktiviteter, och modellen för talspråk/skriftspråk som jag sammanfattade ovan (Berninger, 2000) belyser detta i ännu högre grad. Detta betyder i förlängningen att logopeder, som bland annat är specialister på språk och kommunikation, utöver arbete med det talade språket också behöver hjälpa personer att uttrycka sig med och förstå skriftligt språk: alltså stärka både den muntliga språkutvecklingen och läs- och skrivutvecklingen hos de elever de möte.

Julia Andersson, skollogopeden @logopedjulia skrev i ett instagraminlägg apropå just detta (en reflektion efter min föreläsning som dessa blogginlägg bygger på, där hon var en av deltagarna):

“Det slog mig vad som är det där lilla extra (samtidigt som det är helt grundläggande) som skollogoped och när man jobbar med skolbarn. (…) För att utveckla språket, och framförallt skolspråket behöver vi logopeder jobba även med det skriftliga och inte bara det muntliga. Integrera skrivandet (…) för att läsa och skriva bygger på språkliga förmågor och går som en röd tråd i alla ämnen” Muntligt + skriftligt = sant!

*Illustration: Julia Andersson @logopedjulia (använd med tillstånd)*

Jag vill avsluta med en sista reflektion. I och med att vi ska integrera muntligt och skriftligt språk, betyder det att skollogopeder också ska lästräna med elever?

Här tänker jag att vi måste fundera på hur vi använder och prioriterar de resurser och den kompetens som vi har på varje skola. Om det inte finns någon speciallärare som kan ge intensivträningsperioder till elever som inte har knäckt läskoden inom ramen för den vanliga undervisningen, så kan en logoped absolut genomföra den typen av insats. Men jag anser att detta inte får ske på bekostnad av logopedens möjliga arbete med hela den språkliga förmågan hos den relativt stora grupp som elever med språkstörning utgör, eftersom logopeden har specialistkunskaper inom detta område som då också kompletterar lärarnas pedagogiska kunskaper och utbildning. Att integrera arbete med språklig medvetenhet i alla logopediska individualiserade insatser (där både t.ex. morfologisk och fonologisk medvetenhet ingår, vilket kan utveckla såväl avkodning som stavning) är dock självklart, och att arbeta med olika delar av läsförståelse, lässtrategier och strategier för skrivande. En skollogoped är inte en ersättning för en speciallärare eller specialpedagog, utan ett viktigt komplement till dessa yrkesgrupper i skolan - och då bör vi också arbeta med de områden där vi kompletterar varandra bäst, tänker jag! Vad tänker ni?

Ha en fortsatt fin december!

Anna Eva

Relaterade inlägg (skrivande)