Nu har jag äntligen läst det australiensiska logopedförbundets tidskrift Journal of Clinical Practice of Speech Language Pathology och deras temanummer om DLD/språkstörning. Det är alltid intressant att få inblick i vad som är aktuella frågor för logopeder i andra länder inom mitt område och detta nummer berörde bl.a. diagnossättning och terminologi (där Australiensiska logopedförbundet nu också beslutat att termen Developmental Language Disorder (DLD) ska vara begreppet man använder för språkstörning). Temanumret är gratis att ladda ned om ni vill läsa vidare!
Den forskningsartikel ur detta nummer som jag tänkte diskutera idag var en studie som undersökte hur elever i språkklass/språkskola utvecklade sitt språk över tid (Ziegenfusz et al., 2018).
Det finns två anledningar till att jag valde den. En är att många efterfrågar evidens för språkskola och språkklass som skolform, och den andra är att den belyser en utmaning som vi som arbetar med att utveckla språket hos barn och ungdomar med språkstörning möter: Hur utvärderar vi bäst våra insatser och våra elevers språkliga framsteg?
Bild: Creative commons license: https://www.flickr.com/photos/95639384@N08/8720604364
Språkskolor/språkklasser i Australien tycks vara ett relativt ovanligt fenomen när jag gjort lite efterforskningar, men skolan i Queensland där datan samlades in tycks vara relativt lik de svenska språkklasser som finns här och där, eller specialskolan (Hällsboskolan/Riksgymnasiet).
Skolan i Queensland har elever med diagnosticerad språkstörning från förskoleklass till år 12 (grundskola-gymnasium). Pedagoger, logopeder, arbetsterapeuter, psykolog, fysioterapeut och musikterapeut arbetar tillsammans, och eleverna följer den nationella kursplanen, men med anpassningar efter sina förutsättningar och individuella mål. Ett övergripande fokus i är att utveckla elevernas språk utifrån ett helhetsarbete och ett arbetssätt som främjar språkutveckling (Ziegenfusz et al., 2018).
Metod
Data från alla elever som hade två fullständiga testningar med språkbatterierna CELF-4 eller CELF-P2 analyserades. Detta var totalt 64 elever med språkstörning (varav 8 flickor). Eleverna hade börjat specialskolan när de var mellan 4 och 16 års ålder, då också den första testningen gjordes. Den andra testningen gjordes i genomsnitt 3 år senare, och var antingen en uppföljande testning eller en testning gjord när eleverna skulle byta till en annan skolform.
Resultat
Vid det första testtillfället så låg medelvärdet för gruppen på både expressivt/uttrycksförmåga och impressivt språk/språkförståelse inom det som skulle bedömas som grav språkstörning i Sverige; med en medel standardpoäng för språkförståelse på 64 (standardavvikelse 10) och för uttrycksförmåga på 58 (standardavvikelse 11) - alltså 2-3 standardavvikelser under genomsnittet (under percentil 1).
Förbättring i uttrycksförmåga
Elevernas resultat på CELF expressiv skala hade ökat med i genomsnitt 3 standardpoäng till 61, vilket var en signifikant skillnad med en liten effektstorlek (p = 0.038, d = 0.27).
Förbättring i språkförståelse
Elevernas resultat på CELF impressiv skala hade ökat med i genomsnitt 5 standardpoäng till 69, vilket var en signifikant skillnad med en måttlig effektstorlek (p = 0.006, d=0.41).
Trots det stora åldersspannet hos eleverna så förbättrade alltså eleverna i genomsnitt både sin uttrycksförmåga och sin språkförståelse signifikant, men vad säger egentligen dessa siffror?
Varför är detta intressant?
Det första jag vill poängtera är att även om förbättringen i språkliga resultat som rapporteras i Ziegenfusz och kollegor (2018) kan verka väldigt små, så måste man komma ihåg att detta är förbättringen i standardpoäng. Standardpoängen säger något om hur en elev presterar jämfört med andra elever med typisk språkutveckling i samma ålder. Eftersom språkutvecklingen fortsätter genom alla skolår, för ALLA elever, så ger resultaten i denna studie en viss evidens för att eleverna med språkstörning i genomsnitt har en något accelererad språkutveckling jämfört med jämnåriga. Men, vi ska också komma ihåg att de genomsnittliga resultaten för eleverna med språkstörning fortfarande ligger inom det som skulle klassificeras som grav språkstörning, även vid uppföljningstillfället.
Detta ligger i linje med andra uppföljningsstudier. T.ex. visade den brittiska forskaren Conti-Ramsden et al., (2012) att över en 10-årsperiod så visade skolbarn med språkstörning relativt stabila resultat avseende expressiv och impressiv förmåga samt icke-verbal förmåga när man tittar på standardpoäng. Åter igen - dessa elever utvecklar sitt språk om man tittar på råpoäng på de tester som används, men eftersom även jämförsgrupperna hela tiden blir får bättre poäng också, så syns inte förbättringen i standardpoäng, och språkstörningen finns fortfarande kvar. McKean och kollegor (2017) undersöktes elever med språkstörning mellan 7-10 år, och han fann också att 94% av eleverna hade “stabila” standardpoäng (för 4% av eleverna så ökade gapet till jämnåriga, och för 2% så minskade gapet).
Vad alla dessa studier bekräftar är också att språkstörning/DLD är en funktionsnedsättning som kvarstår över tid. Språket fortsätter självklart att utvecklas, men är fortfarande inte på samma nivå som jämnåriga, trots intensiva insatser.
Men... hjälper språkskola då?
En av de frågor jag får oftast från pedagoger och logopeder är om evidensen kring språkklasser och språkskolor och om forskning har visat att det är det bästa för elever med språkstörning. Jag har inte hittat någon forskning som är designad på ett sätt som kan säga det entydigt (eftersom jämförsgrupper i princip alltid saknas, precis som det gjorde i den här studien), men Ziegenfusz och kollegor (2018) visade att elever i språkskolor absolut utvecklar sitt språk!
Förra veckan så skrev jag också om en studie som indikerar att tidig upptäckt och intervention (i detta fall också på språkskolor/i språkklasser, denna gång i Storbrittanien) verkar vara en faktor som kan minska risken för att hamna i stök och utanförskap.
Men - jag vill återkomma till frågan - hur relevant är egentligen en förbättring på 3-5 standardpoäng på ett standardiserat test?
Vad säger ett standardiserat test?
Faktum är att standardiserade språktestbatterier inte är skapta för att mäta språkliga framsteg. De är designade för att kunna säga om en persons språkliga förmåga är signifikant lägre än jämförsgruppen; dvs. de är ett av våra verktyg för att hjälpa oss att ställa eller avskriva diagnos. Därför innehåller denna typ av tester några få uppgifter som testar varje språklig delförmåga. Även om en testprofil kan säga något om en persons språkliga styrkor och svagheter (t.ex. att hen har en bättre språkförståelse än uttrycksförmåga) så säger testet i sig ganska lite om funktionell kommunikation.
Frågor som är relevanta att svara på vad gäller en elevs funktionella kommunikation och språk är t.ex: Hur kan eleven kommunicera i vardagen? Hur klarar eleven att möta de språkliga kraven som finns i klassrummet? Hur klarar eleven att använda sitt språk till att läsa en faktatext, ge en muntlig presentation, delta i ett grupparbete, skriva en bokrapport, berätta en berättelse? Hur fungerar eleven språkligt och socialt med kompisarna?
Dessa frågor är standardiserade och normerade testbatterier helt värdelösa på att svara på! (t.ex. CELF eller TROG för att nämna några vanligt förekommande standardiserade språkliga tester). Därför blir det också tokigt om ett språkligt mål är formulerat utifrån ett standardiserat test, t.ex. “Eleven ska klara minst 3/4 passivsatser i TROG”, eller “Eleven ska öka sin poäng på expressivt ordförråd i CELF”. Det är förvisso ett mätbart mål MEN relaterar inte alls tydligt till funktionell kommunikation (se här för ett tidigare inlägg om målformulering).
“Dessa frågor är standardiserade och normerade testbatterier helt värdelösa på att svara på!”
Vad finns det för alternativ?
Detta betyder inte att vi ska lägga ned att använda standardiserade tester (såklart inte - de har ett mycket viktigt syfte i utredning och diagnosticering!) - men, både vid den första kartläggningen och vid uppföljning så bör vi också komplettera med språkliga uppgifter som
- Fångar och beskriver funktionell kommunikation och
- Relaterar till de språkliga mål som logoped har satt upp i samråd med pedagoger.
För skolbarn så är detta en del i att arbeta klassrumsbaserat (curriculum-based) både vad gäller språklig bedömning och språklig behandling/språkliga insatser (något jag har skrivit om tidigare t.ex. här och här).
Sätt att bedöma framsteg då kan t.ex. vara att eleven får berätta en berättelse och se om hen får med alla delar i berättelsegrammatiken och kan nämna huvudkaraktärernas reaktioner och känslor, att hen kan skriva en bokrapport med varierad meningsbyggnad, att hen visar att hen kan använda 8/10 antal utvalda expertord inom ett område i biologin… eller att eleven kan vänta på sin tur i samtal och hålla den röda tråden genom att haka på det ämne som en kamrat sagt, eller klarar av att skriva ett mer formellt mail med ett tydligt syfte som en förberedelse till att söka jobb...
Det finns hur många funktionella-språk vardags- och skoluppgifter som helst, där man har möjlighet att verkligen visa relevanta framsteg efter att eleven har fått stöd och hjälp att utveckla de språkliga förmågorna som behövs för att klara uppgiften!
Vad man väljer att arbeta med (och utvärdera) ska såklart vara resultatet av en inledande kartläggning och bedömning.
Med andra ord: Att kunna säga att "Carl kan nu berätta en berättelse med röd tråd och utbyggt innehåll" tänker jag säger så mer än "Carl fick nu 5 standardpoäng mer på den expressiva skalan på CELF"… OCH vi säkerställer också att vi arbetar med funktionella språkliga förmågor som eleven behöver för att klara skolan (och livet).
Hur ska vi göra detta?
Jag har två konkreta förslag.
1. Tänk lite nytt. Det är frestande att tänka att vi ska kunna få elever med språkstörning att "komma ikapp" jämnåriga, och att språkliga framsteg ska visa sig på standardiserade tester. Sjävklart finns de som förbättras så mycket att standardiserade testresultat hamnar inom genomsnittsområdet - samtidigt kan den språkliga sårbarheten visa sig igen i mer krävande kontexter. Och det är i de krävande kontexterna som eleverna befinner sig i, varje dag. Därför behöver vi sätta andra typer av mål, och inte (enbart) använda standardiserade tester för att mäta språkliga framsteg! Mycket forskning visar nu att de flesta elever med språkstörning som kvarstår i skolåldern har relativt stabila språkliga profiler, om man mäter i standardiserade tester (Conti-Ramsden et al., 2012, McKean et al., 2017, Ziegenfusz et al., 2018).
2. Samarbeta över professionsgränserna. För att kunna arbeta med funktionellt och klassrumsbaserat språk, behövs ett nära samarbete mellan pedagoger och logopeder. Detta samarbete finns redan i språkklasser och på språkskolorna, men tänk om detta fick bli verklighet i alla skolor…! Den målbilden fick jag också nyligen möjlighet att prata om i Skolporten i en intervju 😃.
Eftersom en av mina favorittidskrifter LSHSS just nu har tema klassrumsbaserad logopedi så kommer jag fortsätta att skriva om klassrumsbaserad bedömning och logopediska insatser samt lärar-logopedsamarbete i några inlägg framöver!
PS. Jag föreläser på Läs- och skrivkonferensen i Stockholm nästa vecka, den 18:e april! Jag vet att det finns några platser kvar, och det vore kul att se några av er där - det kommer bli väldigt bra! För hela programmet - se här!
Referenser
Conti-Ramsden, G., St Clair, M. C., Pickles, A., & Durkin, K. (2012). Developmental trajectories of verbal and nonverbal skills in individuals with a history of specific language impairment: From childhood to adolescence. Journal of Speech, Language and Hearing Research, 55(6), 1716–173.
McKean, C., Wraith, D., Eadie, P., Cook, F., Mensah, F., & Reilly, S. (2017). Subgroups in language trajectories from 4 to 11 years: The nature and predictors of stable, improving and decreasing language trajectory groups. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 58(10), 1081–1091.
Ziegenfusz, S., Coughlan, A., Paynter, J., Simpson, K., & Westerveld, M. F. (2018). Measuring language progress in students with developmental language disorder while attending a specialist school. A retrospective analysis. Journal of Clinical Practice in Speech-Language Pathology, 20(1), 3-7.