Mer vuxenprat ger bättre språkutveckling - är det så enkelt?

Hej!

på både språkFacebook/språkLinkedIn och i dagspress har en nypublicerad intressant språkstudie lyfts ganska brett under januari och februari (se t.ex. forskning.se och SUs hemsida). Det är tretton forskare (bland annat Iris-Corinna Schwartz och Ellen Marklund som är docenter i lingvistik på Stockholms Universitet) som har analyserat otroliga mängder talspråkdata (>40 000 timmar) från 0-4 åringar och deras omgivning från sex kontinenter (Bergelson et al., 2023).

I mitt förra inlägg skrev jag om en svensk studie som undersökt sambandet mellan barns skärmanvändning i hemmet och ordförrådsutveckling (Sundqvist et al., 2023). Jag avslutade det inlägget med en fundering som jag ofta återkommer till: när vuxna använder skärmar (främst mobilen) så finns en stor risk att vi pratar vi mindre med barnen omkring än vi annars kanske skulle göra, och vi blir sämre på att svara på deras kommunikativa initiativ - kan det det ha en negativ påverkan på språkutvecklingen?

Datan som presenteras i Bergelson et al. (2023) kan inte svara direkt på den frågan men en av de saker som de ville undersöka var just sambandet mellan vuxenprat och barnprat - det vill säga om barn som växer upp med mer prat kring sig också pratar mer själva.

Image by Jupi Lu from Pixabay

Dessutom ville de undersöka följande möjliga samband med mängden barnprat:

• Socioekonomisk status (mätt genom mammans utbildning)

• Flerspråkig/enspråkig omgivning

• Barnets kön

• Risk för eller konstaterade utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar (t.ex. språkstörning/DLD, autism, intellektuell funktionsnedsättning)

• Ålder

Av dessa fem samband så vet vi från många tidigare studier att de två sistnämnda har ett starkt samband med språkutveckling/mer barnprat:  Vi vet att det händer mycket i barnets språkutveckling mellan 0-4 år, och vi vet också att barn med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar tenderar att vokalisera och prata avsevärt mindre i åldrarna 0-4 år än barn med typisk utveckling.

De första tre sambanden är intressanta att undersöka av lite andra anledningar. Vi vet att låg socioekonomisk status (SES) är en miljöriskfaktor för språkstörning/DLD (Bishop et al. 2016). Många studier har också rapporterat samband mellan SES och både kvantitet/kvalitet på språklig exponering (alltså vuxenprat) och barns språkutveckling. En tidig studie (som har fått orimligt stort inflytande) är Hart och Riselys longitudinella studie på 42 barn och deras föräldrar (1995; 2003). De myntade begreppet the "30 million word gap" när de utifrån sina data räknade ut att barn till föräldrar med socialbidrag (dvs. barn i socioekonomiskt utsatta förhållanden) skulle ha hört 30 miljoner färre ord vid tre års ålder än barn till välutbildade och yrkesarbetande föräldrar med hög socioekonomisk status. Deras siffror har senare blivit ifrågasatta (se t.ex. Purpura, 2019), men datamängden i Bergelson et al. (2023) kan kasta ett nytt ljus på sambandet mellan språklig exponering och SES.  (För dig som vill läsa mer om samband mellan fattigdom och språkutveckling har jag skrivit om detta tidigare: Hur fattigdom kan påverka språkutveckling).

Det finns också en envis myt om att flerspråkiga barns utvecklar sitt språk senare på grund av flerspråkighet (ja DETTA ÄR EN MYT 😉: se detta inlägg om du vill läsa om fler myter relaterad till flerspråkig utveckling), och det finns också en uppfattning om att flickor generellt är tidigare i sin språkutveckling än pojkar. Även dessa samband ville Bergelson och kollegor undersöka i ett stort, internationellt, språkvarierat och heterogent stickprov med barn från många olika kulturella och språkliga bakgrunder.

Image by Rajesh Balouria from Pixabay

METOD

LENA-systemet

Traditionellt har denna typ av studier gjorts genom inspelningar av föräldra-barn interaktioner, och mycket (mycket!) tidskrävande transkription och analys. Datan som Bergelson et al. (2023) analyserade kommer från LENA-systemet, där en liten inspelningsapparat sätts på kläderna till deltagande barn, och registrerar hur många vokalisationer/hur mycket prat både barnet själv och omgivningen producerar genom en automatiserad algorithm. LENA kan skilja på icke-prat-vokalisationer (t.ex. skrik/gråt och gnyn) och joller respektive prat, och när det är barnet som pratar eller en vuxen i omgivningen som pratar. Algoritmen kan dock inte transkribera barns och vuxnas prat, och därför får man främst reda på MÄNGDEN prat, inte “kvaliteten” på pratet (t.ex. komplexitet gällande ordvariation och syntax). Bergelson och kollegor (2023) har dock gjort ett gediget arbete där de har transkriberat delar av datan, och rapporterar en korrelation på 0.7 och över (alltså ett starkt samband) mellan mängden vuxenprat och vissa utvalda kvalitetsmått som till exempel ordvariation och yttrandelängd.

Deltagare

Forskarna sammanställde tidigare insamlad data med LENA från 1001 barn mellan 2 och 48 månader. Datan kom från 18 olika dataset från 12 länswe i sex kontinenter, bestod av inspelningar från drygt 2500 dagar och mer än 40.000 timmars LENA-registreringar. Tio olika primärspråk från fem olika språkfamiljer var representerade, och barnen i datan var exponerade för ytterligare 33 olika språk som lade till 11 ytterligare språkfamiljer.

Mått

De mått som ingick i forskarnas analyser var

• mängd barnprat (vokaliseringar per timme)

• mängd vuxenprat (vokaliseringar per timme)

• Socioekonomisk status mätt med mammans utbildningsnivå (ej gymnasium eller high-school/ gymnasium eller high-school/universitetsexamen grundnivå/universitetsexamen avancerad nivå)

• Flerspråkig/enspråkig omgivning

• Pojke/flicka

• Risk för eller en konstaterad utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning/ej riskgrupp och typisk utveckling

• Ålder

Resultat

Det första jag vill säga är att dessa forskare har gjort ett gediget jobb när de byggt sina modeller och sina hypoteser, och de har också ett 59-sidigt tilläggs- eller "bonus"-material ("Supplemental Information") där de förklarar precis alla beslut de har tagit gällande mått, dataanalys och sina tolkningar av resultaten. Imponerande (och väldigt intressant säger jag som läst detta material!!). Ni kan hitta bonusmaterialet här - nedan fokuserar jag på forskarnas huvudresultat i huvudanalysen.

Äldre barn pratar mer än yngre barn

Detta är ett helt förväntat resultat, och effekten av ålder är stor, med ett beta-värde på 0.647 som indikerar ett mycket starkt samband. Översatt i faktiskt prat så visar modellen att barn ökar sitt prat med i genomsnitt 66 vokaliseringar per timme med varje levnadsår.

Barn med risk för/konstaterad funktionsnedsättning pratar mindre än barn med typisk utveckling/utan riskfaktorer

Även detta är ett förväntat resultat, och här var effekten måttlig (beta -0.22). Forskarna fann också en interaktion där detta samband blev starkare med åldern (beta -0.217), vilket också är förväntat eftersom äldre barn mer sannolikt har en konstaterad diagnos.

Översatt i prat så handlar det om att barn med risk för/konstaterad funktionsnedsättning producerade 20 färre vokaliseringar per timme än barn utan risk/med typisk utveckling, och denna skillnad växte med 8 vokaliseringar per år.

Mängden barnprat har ett tydligt samband med mängden vuxenprat

Detta samband var ungefär lika starkt som effekten av om ett barn har en funktionsnedsättning eller ej (beta = 0.26) och även här stärktes sambandet med ålder (beta = 0.125 per år). Det vill säga för den allra yngsta åldersgruppen så är effekten av vuxenprat något mindre - bebisar tenderar att jollra och testa språket även när vuxna inte pratar med dem, medan något äldre småbarn tydligt pratar mer när vuxna pratar mer med dem.

Översatt i  prat så betyder detta att för varje 100 vuxenvokaliseringar per timme producerade barn 27 vokaliseringar, och denna effekt växte med 16 vokaliseringar per år (så för en 1-åring handlar det alltså istället om 43 barnvokaliseringar för varje 100 vuxenvokaliseringar).

Socioekonomisk status, flerspråkighet och kön hade INGET samband med mängd barnprat

Ingen av dessa variabler nådde signifikans, varken enskilt eller som interaktion med andra - och då har ju forskarna ändå en hög så kallad statistisk power eftersom de hade data från så många barn.

I sitt "bonusmaterial" så undersöker forskarna detta från många håll, även i delar av sin data (t.ex. att de specifikt analyserade nordamerikanska data för att se om Hart & Riselys resultat kunde ses där), och deras slutsats fortsatte vara detsamma: mängden barnprat har inget samband med socioekonomisk status, flerspråkighet eller kön.

Det var inte barnen som var pratsamma "först" och mängd vuxenprat hade inte heller samband med socioekonomisk status

Något som forskarna ville säkerställa var att det inte fanns ett omvänt samband - dvs. att barn som pratar mer gör så att föräldrarna också pratar mer och tvärt om. Trots att ålder predicerar mängd barnprat så hade varken barnets ålder eller om barnet var i riskgrupp  samband med mängd vuxenprat - och detta talar emot att det är "barnen som är pratsamma/tysta först".

Forskarna undersökte också om det var så att mängden vuxenprat hade ett samband med socioekonomisk status (som ju alltså var det som Hart och Risely fann bland sina 42 deltagare). Inte heller här fann forskarna något sådant samband bland sina data. Det fanns alltså inget generellt mönster av att föräldrar/vuxna i barnens närhet med lägre utbildning pratade mindre med sina barn än föräldrar med högre utbildning.

Image by PublicDomainPictures from Pixabay

Varför är detta intressant?

Detta är en av de största studier som jag känner till som har undersökt effekten av många och väldigt viktiga variabler i barns miljö och relaterat dem till barns språkutveckling, mätt med mängden barnvokalseringar/barnprat. Det är en väldigt väldesignad och välmotiverad studie, så i alla fall jag ser ingen anledning att tvivla på forskarnas slutsatser.

Två tidigare "sanningar" anser jag därför att vi kan förkasta baserat på denna stora studie. Att föräldrar (och andra vuxna runt) barn i 0-4-årsåldern från socioekonomiskt utsatta förhållanden generellt pratar mindre med sina barn, och att barn som växer upp med flera språk skulle ha ha en senare språkutveckling (eller prata mindre) än enspråkiga barn.

Samtidigt är det viktigt att veta att denna studie inte kan svara på allt - och det tar också forskarna upp i sin diskussion. Även om mängden vuxenprat verkar vara en av de viktigaste faktorerna på mängden barnprat jämte ålder och om barnet har risk för/konstaterad utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning, så är faktorer som påverkar barns språkutveckling komplexa.

Vad är arv och vad är miljö?

Frågan om vad som är arv och vad som är miljö är en sådan faktor. Eftersom det vi kan kalla för "personlighet" också påverkas av genetik så kommer barn till pratsamma föräldrar troligtvis vara naturligt mer pratsamma än barn till mer tystlåtna föräldrar. Bergelsson et al. (2023) hänvisar dock till forskning som har inkluderat adopterade barn som visar att mängd vuxenprat (dvs. miljöfaktorer) spelar roll för adopterade barns ordförrådsutveckling, vilket visar att det inte endast handlar om genetik (t.ex. Coffey et al. 2022). Forskarna lyfter dock i sin diskussion att andra miljövariabler självklart också påverkar språkutveckling, som i vilket område man växer upp, hem och vilken miljö barnet är i på dagarna (t.ex. hem respektive förskola). Detta är faktorer som denna studie inte hade möjlighet att analysera. Bergelson et al. (2023) lyfter också detta med flerspråkighet - LENAs algoritm kan (ännu) inte skilja mellan olika språk i vuxenpratet och barnpratet som den registrerar. Detta gör att man utifrån dessa data vet att flerspråkiga barn vokaliserar/pratar lika mycket som enspråkiga barn - inte vilka språk och hur barns prat på olika språk hänger samman med exponering för de olika språken.

Föräldrars utbildningsnivå/socioekonomisk status har troligtvis samband med språklig exponering - men på andra sätt

Bergelson et al. (2023) ägnar en del av sin diskussion åt att diskutera socioekonomisk status och språk. De lyfter att mängden vuxenprat (runt 0-4 åringar) nog inte fångar in de skillnader som ändå finns i den språkliga exponeringen som barn till högutbildade föräldrar får, jämfört med barn till lågutbildade föräldrar. De lyfter till exempel förekomsten av lågfrekventa ord och komplexa meningar som kan finnas i högre utsträckning runt barn med föräldrar som har hög utbildning i WEIRD-länder (Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic) - till exempel genom regelbunden högläsning av böcker hemma och t.ex. på förskolan (t.ex. Dickinson et al. 2012). Denna typ av språklig exponering förutsäger också akademisk framgång i större utsträckning än andra mått (se t.ex. detta inlägg här: Vikten av skolprat i förskolan). Så resultaten ska inte tolkas som att det inte finns några skillnader alls i språklig exponering baserat på föräldrars utbildningsnivå - men däremot att det inte handlar om mängden vuxenprat, vilket en del tidigare studier har betonat.

Andra forskare har betonat att från 3-4 års ålder och uppåt så blir just "komplexiteten/kvaliteten" på exponeringen allt viktigare för att främja språkutveckling (Rowe & Snow, 2019). Ytterligare andra betonar vikten av att barn interagerar mycket med andra språkanvändare, och har sett samband mellan språkutveckling och antal fram-och-tillbaka-turer med vuxna (Romeo et al., 2018). Att språklig komplexitet/kvalitet blir viktigare med åldern har också att göra med barnets proximala utvecklingszon - för ett yngre barn så behöver exponeringen inte vara särskilt komplex för att barnet ska komma till nästa steg, medans barn som kommit en bit på väg i sin språkliga utveckling behöver utmanas mer. Enligt Rowe och Snow (2019) så har kvalitet i exponeringen för lite äldre barn till exempel att göra med hur mycket vuxna förklarar och pratar om ord och abstrakta ämnen (konceptuell komplexitet), ordvariation, grammatisk komplexitet och språkande i olika genrer (lingvistisk komplexitet) och hur mycket vuxna svarar på barns frågor, bygger ut de ämnen barnen pratar om och förtydligar barnets yttranden (interaktiv komplexitet).

är det då så enkelt att mer vuxenprat ger bättre språkutevckling?

Ja - för småbarn mellan 2-48 månader så tycks det vara så, när vi mäter språkutveckling med hjälp av mängden expressivt språk, utifrån Bergelson et al. (2023). Mängd är (precis som jag har diskuterat ovan) inte det enda som betyder något, sambanden är komplexa.

En sista sak om metoden vill jag dock poängtera här: LENA-systemet kan inte skilja barnriktat tal från allt vuxenprat som finns i omgivningen. Det finns studier som visar att ordförrådstillväxt har ett starkare samband med barnriktat tal än med omgivningstal (t.ex. Shneidman et al. 2013). Detta kunde alltså inte analyseras i datan som Bergelson et al. (2023) använde. Inte heller prat från andra barn tas med i beräkningen i LENA, vilket gör att i vissa kontexter (t.ex. i familjer med många äldre syskon som pratar med yngre syskon) så finns inte denna möjliga källa till språklig exponering med. Detta skulle behöva undersökas i vidare studier!

Trots detta har studien av Bergelson et al. (2023) en enorm styrka - det är inte språkande i något labb där en förälder (ofta mamman) filmas i en timme med sitt barn. Metoden fångar den naturliga språkmiljön runt alla deltagande barn, och slutsatserna visar att de metoder som tidigare använts troligtvis hade en bias som gynnade välutbildade WEIRD-deltagare.

Vad betyder detta i praktiken? Jo, att alla vuxna som är runt småbarn kan främja deras språkutveckling genom att prata mer med dem! Detta kan också möjligtvis vara en delförklaring till att mer skärmanvändning vid 2 års ålder har ett samband med lägre ordförråd vid 5 års ålder (Sundqvist et al. 2023) - små barn som sitter mycket framför skärm har mindre tid att interagera med och höra prat från sina föräldrar.

Och för att återgå till min fundering: detta kan också betyda att vuxna borde lägga undan sin telefon i lite större utsträckning när de är med barn - vi bör försöka ta tillvara på möjligheterna att prata mer med våra barn i vardagen! (Jo, jag med…)

Ha en fortsatt bra vecka!

/Anna Eva

Referenser

Bergelson, E., Soderstrom, M., Schwarz, I. C., Rowland, C. F., Ramírez-Esparza, N., R. Hamrick, L., ... & Cristia, A. (2023). Everyday language input and production in 1,001 children from six continents. Proceedings of the National Academy of Sciences, 120(52), e2300671120.

Bishop, D. V., Snowling, M. J., Thompson, P. A., Greenhalgh, T., & Catalise Consortium. (2016). CATALISE: A multinational and multidisciplinary Delphi consensus study. Identifying language impairments in children. PLOS one, 11(7), e0158753.

Coffey, J. R., Shafto, C. L., Geren, J. C., & Snedeker, J. (2022). The effects of maternal input on language in the absence of genetic confounds: Vocabulary development in internationally adopted children. Child development, 93(1), 237-253.

Dickinson, D. K., Griffith, J. A., Golinkoff, R. M., & Hirsh-Pasek, K. (2012). How reading books fosters language development around the world. Child development research, 2012.

Hart, B., & Risley, T. R. (2003). The early catastrophe. Education Review, 17, 110–118.

Purpura, D. J. (2019). Language clearly matters; methods matter too. Child Development, 90(6), 1839-1846.

Romeo, R. R., Leonard, J. A., Robinson, S. T., West, M. R., Mackey, A. P., Rowe, M. L., & Gabrieli, J. D. (2018). Beyond the 30-million-word gap: Children’s conversational exposure is associated with language-related brain function. Psychological science, 29(5), 700-710.

Meredith, L. R., & Catherine, E. S. (2020). Analyzing input quality along three dimensions: Interactive, linguistic, and conceptual. Journal of child language, 47(1), 5-21.

Shneidman, L. A., Arroyo, M. E., Levine, S. C., & Goldin-Meadow, S. (2013). What counts as effective input for word learning?. Journal of Child Language, 40(3), 672-686.

Sundqvist, A., Barr, R., Heimann, M., Birberg‐Thornberg, U., & Koch, F. S. (2023). A longitudinal study of the relationship between children's exposure to screen media and vocabulary development. Acta Paediatrica.

Bättre samarbete mellan logopeder och föräldrar till barn med DLD

Hej i en november som är lite mörkare än vanligt.

Jag har lite svårt att fokusera tankarna givet  världsläget, men zoomar in på mitt specialområde, och hoppas att ni vill ta en paus en stund och hänga med på lite forskning.

När jag tittar tillbaka på forskningsbloggsinläggen från det senaste året så handlar flera inlägg om forskning som tar ett innifrånperspektiv - studier där personer själva med språkstörning/DLD, deras vänner, eller deras familjer får komma till tals.

Att forskning ska inkludera personer med funktionsnedsättning och deras nära nätverk är något som uppmärksammas - och görs - i mycket större utsträckning nu än tidigare, och det gäller också språkstörning/DLD (Lyons et al., 2022). Idag kommer jag sammanfatta ytterligare en artikel med "innifrånperspektiv"– denna gång med ett föräldraperspektivet med fokus på samarbete mellan logopeder och föräldrar till barn med språkstörning som går till logoped för behandling/individuella logopediska insatser (Klatte et al., 2023a).  

Även om denna artikel fokuserar på logoped-föräldrasamarbete så  finns något här att hämta för  andra professioner i vården och för alla som arbetear i skolan - personer som ju också ofta behöver samarbeta med föräldrar till elever med språkstörning/DLD.

Varför är samarbete viktigt?

Samarbetet mellan logopeder och föräldrar är en viktig del av familjecentrerad vård och innebär att logopeden och föräldern delar kunskap och färdigheter med varandra genom ömsesidiga och stöttande interaktioner (An & Palisano, 2014; Kokorelias et al. 2019). Samarbetet syftar till att anpassa logopedbehandlingen till barnets och familjens behov, önskemål och prioriteringar, och möta föräldrarna där de är, vilket ofta kan vara i känslor av oro, och osäkerhet kring sitt barns förmågor och hur de bäst ska hjälpa sitt barn (t.ex. Jensen de Lopez et al., 2021).

Därför blir det också viktigt att intervention inte bara fokuserar på barnets utveckling och deltagande men också på att stärka föräldrarna och förmåga och motivation att stödja sitt barns språkutveckling (Klatte et al., 2020). Tidigare forskning har också visat att familjecentrerad vård är relaterad till positiva utfall för föräldrar, familjer, barn och förälder–barn-interaktion (Kuhlthau et al., 2011).

Image by pch.vector on Freepik

Vad behöver vårdgivare göra för att främja ett gott samarbete enligt forskning?

I en systematisk litteraturöversikt som undersökte föräldars och vårdgivares syn på samarbete, och som också inkluderade andra professioner än logopeder och andra diagnoser än språkstörning/DLD, sammanfattades resultaten i fem strategier för vårdgivare (Klatte et al. 2023b):

1. Investera kontinuerligt tid i samarbetet,

2. Var medveten om din viktiga roll i samarbetet

3. Anpassa ditt arbetssätt

4. Lär känna familjen

5. Stärk föräldrarna att bli samarbetspartners

Det finns dock inga tidigare studier som undersökt föräldrar till barn med DLD och deras behov gällande samarbete med logoped. Därför ville Klatte et al. (2023a) svara på följande forskningsfråga:

Vad behöver föräldrar till barn mellan 3-6 år med språkstörning/DLD för ett bra samarbete med logopeden under logopedbehandling?

Metod

Forskarna intervjuade tolv föräldrar till 3-6-åringar med diagnosticerad språkstörning/DLD (eller i riskzon för språkstörning). Alla barnen hade fått logopedbehandling vid minst åtta tillfällen. Föräldrarna rekryterades via logopeder som arbetade i primärvården i Nederländerna. Föräldrarna rekryterades så att det blev en variation gällande barnets ålder, antal/ålder på syskon, kulturell bakgrund, längd behandlingen hade pågått, och positiva respektive negativa erfarenheter av logopedbehandling.

Intervjuerna var semistrukturerade och handlade om föräldrarnas behov i samarbetet med logopeden. Intervjuguiden var utvecklad av forskarna med återkoppling från en föräldrapanel med sex föräldrar till barn med DLD (dessa rekryterades före intervjudeltagarna). Föräldrapanelen deltog också i att utveckla ett visuellt stöd som visade logopedbehandlingsprocessen i kronologisk ordning. Detta hjälpte föräldrarna att känna sig bekväma och att uttrycka sina tankar om möjligheter, hinder, behov, önskningar och förväntningar på samarbete med logopeden.

För att undvika att föräldrarna anpassade eller tillrättalade sina svar så leddes intervjun av en forskare som inte själv var logoped, och de skedde antingen online eller live. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med hjälp av en tematisk analys.

Resultat: vad kan logopeder göra för att förbättra samarbetet med föräldrar?

Analysen av intervjuerna resulterade i sex teman som beskriver föräldrarnas behov i samarbetet med logopeden:

BEHOV 1: ATT VETA VAD MAN KAN FÖRVÄNTA SIG

Föräldrarna uttryckte att de behövde mer information om sitt barns språksvårigheter och framtidsutsikter, om logopedbehandlingsprocessen och om barnets framsteg. Men å andra sidan kände sig vissa föräldrar också sig överväldigade av mängden information och ville ha tid att smälta den. Att få bra information, i rätt tid, kunde göra att föräldrarna känner att de har mer kontroll över sitationen och känner sig mindre beroende av logopeden.

BEHOV 2: ATT VETA HUR MAN KAN BIDRA

Föräldrarna ville kunna stödja sitt barns utveckling och delaktighet i vardagen. De behövde få råd från logopeden och observera logopeden under behandlingssessionerna för att kunna hjälpa sitt barn. Vissa föräldrar ville också öva med sitt barn under sessionerna, diskutera hemuppgifter och få feedback från logopeden om de gjorde uppgifterna rätt. Flera ville också få konkreta råd i hur de kunde anpassa sitt eget språk till sitt barn.

BEHOV 3: ATT KÄNNA SIG KAPABEL ATT STÖDJA SITT BARN

Föräldrarna uttryckte att det var påfrestande att ha ett barn med språksvårigheter. De kände ofta ångest, skuld eller osäkerhet. De ifrågasatte om de hade gjort något fel och var osäkra i hur de kunde stödja sitt barn i dess utveckling. Här blev logopeden viktig för att få försäkran och bekräftelse på förälderns egen förmåga. De behövde också veta och känna att deras kunskaper om sitt eget barn har värde för logopeden.

BEHOV 4: ATT LITA PÅ LOGOPEDEN

För att kunna samarbeta med logopeden och dela med sig av känslor och tankar var det viktigt för föräldrarna att lita på logopeden. Förtroendet för logopeden kunde påverkas av logopedens kompetens, engagemang, empati och hur relationen till föräldrarna kändes (hur man "klickar").

BEHOV 5: ATT LOGOPEDEN INDIVIDANPASSAR

För föräldrarnas vilja att samarbeta med logopeden var det viktigt att logopeden anpassade behandlingen till föräldrarnas och barnets situation och var flexibel. När logopeden gjorde det kände sig föräldrarna tagna på allvar och behandlingen kändes relevant för dem. Anpassningen handlade om att logopeden tog hänsyn till barnets och föräldrarnas (föränderliga) behov, önskemål och prioriteringar, förmåga (t.ex. till att göra hemuppgifter) och förståelse (t.ex. att logopeden kan komplexa saker på ett enkelt sätt utan logopedisk jargong).

BEHOV 6: TID OCH UTRYMME

Nästan alla föräldrar ville ha mer tid att diskutera sina tankar och frågor med logopeden. De flesta logopeder arbetade med barnet under större delen av ett behandlingstillfälle. Endast under de sista minuterna diskuterade de hemuppgifter med föräldrarna. De flesta föräldrar föredrog att ha tid ensamma med logopeden för att diskutera sina tankar och ställa frågor. Men inte bara att ha tid, utan också att skapa utrymme för samtal och reflektioner var viktigt. Föräldrarna behövde känna att deras åsikter och frågor var uppskattade.

Vad föräldrarna till barn med DLD i studien önskade av sin logoped för bättre samarbete i intervention (min tolkning/översättning av de sex kategorierna från Klatte et al. 2023a).

VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?

I många studier som fokuserar på insatser till barn med språkstörning/DLD, så är fokus på barnet, vad logopeden gör/barnet tränar och vilken effekt träningen har. Men för att en insats till ett barn ska vara effektiv räcker inte logopedkontakt en gång i veckan, och på många håll är logopedbristen stor, köerna långa, och man träffar logopeden ännu mer sällan än så. Tidigare forskning har betonat vikten av familjecentrerad vård, och ett nära/gott samarbete mellan logoped och förälder (Melvin et al., 2019; Klatte et al., 2020), men betonar också att det finns flera utmaningar för både logopeden och för föräldrarna (t.ex. Klatte & Roulstone, 2016).

Här finns det en uppenbar risk för ett glapp mellan teori och praktik och i sin diskussion lyfter Klatte et al. (2023a) flera orsaker till detta: 1) det är komplext att samarbeta (Klatte et al., 2020); 2) det finns en tradition att logopedbehandling leds av logopeden som själv sätter mål och arbeta med barnet (Watts Pappas & McLeod et al., 2008); 3) organisatoriska förutsättningar som t.ex. inte ger den tid som behövs för samarbete (Klatte & Roulstone, 2016); 4) olika förväntningar från föräldrar och logoped om deras respektive roller (Davies et al., 2017).

Även om dessa studier inte är gjorda i en svensk kontext så är min egen erfarenhet, och erfarenheter jag fått till mig via kollegor, att dessa orsaker ofta även stämmer här.

Studien av Klatte et al. (2023a) är relativt liten vilket är viktigt att komma ihåg, och forskarna själva lyfte att de flesta som de intervjuade var relativt positiva till logopedbehandlingen, och att svaren kanske skulle ha varit något annorlunda om en majoritet var negativa. De teman som kom fram ur intervjuerna är dock väl i linje med metastudien som inkluderade fler diagnoser och fler vårdgivare (Klatte et al. 2023b), vilket tyder på att resultaten till viss del kan generaliseras.

I sin diskussion så lyfter forskarna att föräldrarnas behov nära relaterar till begreppet “empowerment”. Empowerment handlar om varje människas behov av självbestämmande, delaktighet och oberoende och är också en process där individer ökar sin motivation, förmåga, självmedvetenhet och kunskap för att kunna ta kontroll över sin situation. Empowerment kan ses som en nyckel till samarbete mellan vårdgivare och förälder (Klatte et al, 2020). En annan intressant aspekt som forskarna lyfter är att de intervjuade föräldrarna till en början hade svårt att prata om sina behov i logopedisk intervention eftersom de var så vana att prata om sina barns behov.

Jag tror att vi logopeder, andra vårdgivare och lärare som möter barn med utvecklingsrelataterade funktionsnedsättningar kan lära oss mycket av denna studie, tillsammans med den tidigare metastudien (Klatte et al. 2023b). Vi får inte glömma bort föräldrarna och den viktiga alliansen och samarbetet med föräldrarna, och det finns konkreta strategier som främjar ett gott samarbete! Självklart måste vi självklart också kämpa för att resurserna till detta (t.ex. tillräckligt med tid) ska finnas - och ofta är det nog här det brister i verkligheten.

För att läsa mer om familjecentrerad vård och ett exempel på en metod för att sätta logopediska behandlingsmål tillsammans med föräldrar, se detta inlägg från i våras: Vi måste prata om våra interventionsmål.

Ni får gärna kommentera under detta inlägg (eller på FB) - vad kännetecknar ett bra samarbete för er?

/Anna Eva

PS. här är årets tidigare inlägg som sammanfattar forskning från ett “innifrånperspektiv”

• DLD och vänskap - från vännernas perspektiv (intervjuer med kompisar till barn)

• DLD inifrån - ett viktigt perspektiv! (en vuxen med DLD beskriver sin uppväxt)

• Hur upplever unga med DLD språk och kommunikation i skolan? (intervjuer med ungdomar med DLD)

Referenser

An, M. & Palisano, R.J. (2014) Family-professional collaboration in pediatric rehabilitation: a practice model. Disability and Rehabilitation, 36, 434–440. http://doi.org/10.3109/09638288.2013.797510

Davies, K.E., Marshall, J., Brown, L.J.E. & Goldbart, J. (2017) Co-working: parents’ conception of roles in supporting their children's speech and language development. Child Language Teaching and Therapy, 33, 171–185. https://doi.org/10.1177/0265659016671169

Fumagalli, L.P., Radaelli, G., Lettieri, E. & Masella, C. (2015) Patient empowerment and its neighbours: clarifying the boundaries and their mutual relationships. Health Policy, 119, 384–394. https://doi.org/10.1016/j.healthpol.2014.10.017

Jensen de Lopez, K.M., Lyons, R., Novogrodsky, R., Baena, S., Feilberg, J., Harding, S., Kelić, M., Klatte, I.S., Mantel, T.C., Tomazin, M.O., Ulfsdottir, T.S., Zajdó, K. & Rodriguez-Ortizm, I.R. (2021) Exploring parental perspectives of childhood speech and language disorders across 10 countries: a pilot qualitative study. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 64, 1739–1747. https://doi.org/10.1044/2020_JSLHR-20-00415

Klatte, I. S., Bloemen, M., de Groot, A., Mantel, T. C., Ketelaar, M., & Gerrits, E. (2023a). Collaborative working in speech and language therapy for children with DLD—What are parents’ needs?. International Journal of Language & Communication Disorders. Early online

Klatte, I.S., Ketelaar, M., De Groot, A., Bloemen, M. & Gerrits, E. (2023b) Collaboration: how does it work according to therapists and parents? A systematic review. Child: Care, Health and Development, http://doi.org/10.1111/cch.13167

Klatte, I.S., Lyons, R., Davies, K., Harding, S., Marshall, J., Mckean, C. & Roulstone, S. (2020) Collaboration between parents and SLTs produces optimal outcomes for children attending speech and language therapy: gathering the evidence. International Journal of Language and Communication Disorders, 55, 618–628. http://doi.org/10.1111/1460-6984.12538

Klatte, I.S. & Roulstone, S. (2016) The practical side of working with parent–child interaction therapy with preschool children with language impairments. Child Language Teaching and Therapy, 32, 345–359. https://doi.org/10.1177/2F0265659016641999

Kokorelias, K.M., Gignac, M.A.M., Naglie, G. & Cameron, J. (2019) Towards a universal model of family centered care: a scoping review. BMC Health Services Research, 19, 1–11. http://doi.org/10.1186/s12913-019-4394-5

Kuhlthau, K.A., Bloom, S., Van Cleave, J., Knapp, A.A., Romm, D., Klatka, K., Homer, C.J. & Perrin, M. (2011) Evidence for family-centered care for children with special health care needs: a systematic review. Academic Pediatrics, 11, 136–143. http://doi.org/10.1016/j.acap.2010.12.014

Lyons, R., Carroll, C., Gallagher, A., Merrick, R., & Tancredi, H. (2022). Understanding the perspectives of children and young people with speech, language and communication needs: How qualitative research can inform practice. Int J Speech Lang Pathol., 24(5), 547-557.

Melvin, K., Meyer, C. & Scarinci, N. (2019) What does “engagement” mean in early speech pathology intervention? A qualitative systematised review. Disability Rehabilitation, 42, 2665–2678. https://doi.org/10.1080/09638288.2018.1563640

Watts Pappas, N. & McLeod, S.L. (2008) Working with families in speech–language pathologists work with families. In: N. Watts Pappas & S. McLeod (Eds.) Working with families in speech–language pathology. Abingdon: Plural Publishing, pp. 1–38.